Kritik & essä Rebecka Kärde, 28 september 2017

Undergångsstämning och retrokitsch i Tarik Salehs The Nile Hilton incident

I Tarik Salehs Kairothriller skildras en makt utan utsida, utan synliga vägar in, som inte försvinner bara för att representanterna för den gör det. Rebecka Kärde har sett den.

FILM. The Nile Hilton incident (Tarik Saleh, 2017).

Den som kör in i Kairo kan inte låta bli att lägga märke till de hundratals ofärdiga lägenhetshus som tornar upp sig bredvid motorvägen. Byggarbetsplatser ser man i alla växande mångmiljonstäder, men det märkliga i Kairo är att det inte byggs: husen bara står där, ofta utan varken tak eller fasader. I Egypten slipper nämligen byggherrar betala skatt på fastigheter så länge de kan hävda att de fortfarande är under konstruktion. Vilket förstås inte hindrar dem från att hyra ut lägenheterna, eller människor med brist på val från att bosätta sig i dem.

En av dessa byggherrar har en bärande roll i Tarik Salehs nya thriller, The Nile Hilton incident. Hatem Safiq, som han heter, är inte bara en förmögen entreprenör som tapetserar hela staden med affischer där han poserar som skaparen av Det Nya Kairo, han är också parlamentsledamot och personlig vän till president Hosni Mubarak. Som sådan åtnjuter han både åtalsimmunitet och en närmast oinskränkt makt över det samhälle som bara några dagar senare – filmen utspelar sig i januari 2011, strax innan revolutionen – ska enas för att tvinga bort Mubarak efter trettio år vid makten.

Polisen Noredin, en dyster, kedjerökande noirsnut elegant spelad av Fares Fares, skördar även han frukterna av systemet. Eftersom hans farbror är chef för det lokala polisdistriktet kan han lugnt kräva in pengar av alla som kommer i hans väg utan att oroa sig för sin anställning. Att alla vet vad Noredin håller på med spelar ingen roll, då de är precis lika korrupta själva.

När popstjärnan Lalena en dag hittas mördad på Nile Hilton får Noredin för ovanlighetens skull ägna sig åt mer konventionellt polisarbete. På hotellrummet hittar han en serie negativ av vad som efter framkallning visar sig vara intima fotografier på Lalena och Safiq. Med tanke på den senares samhällsposition vill Noredins kollegor lägga ner fallet. Men när Noredin får reda på att den sudanesiska hotellstäderskan Salwa kan ha sett mördaren bestämmer han sig för att leta upp henne och ta reda på vad som hänt.

Så långt är The Nile Hilton incident en klassisk cynisk kriminalhistoria, där poliserna är korrumperade, offren oskyldiga, nattklubbarna glitziga och de vackra kvinnorna alltid dör. Att den utspelar sig i Kairo, till råga på ett Kairo vid revolutionens gräns, är förstås ovanligare, men jättestaden fungerar utmärkt som fond (även om filmen är inspelad i Casablanca). Ökendammet, ljuset, de eviga bilköerna – det är inte bara genren som får en att tänka på Los Angeles som det skildrats av exempelvis James Ellroy eller i Chinatown, en film som jag förmodar varit en stor inspirationskälla för Saleh. Det mättade, liksom rökiga fotot signerat Pierre Aïm (Medan vi faller) gör sitt till den allmänna 70-talsstämningen.

Filmens stora förtjänst är just denna suggestiva undergångsstämning. Den går igen i allt, från miljöbilderna till gestaltningen av den papperslösa Salwa.

Så finns det också något lite retrokitschigt över The Nile Hilton incident, i hur Saleh strösslar med typkaraktärer från noirfilmens grundrepertoar. Noredin själv är den mest framträdande. De sorgsna ögonen, den fungerande alkoholismen, den döda hustrun som implicit orsak till de föregående – vi har sett det förut, och det är inte i sig negativt, men det får en att fundera på vad Saleh vill med att använda den här sortens stereotyper. Kanske kan man via associationer se det som en kommentar till Egypten inte bara under Mubarak, utan Egypten så som det kom att bli. Noirgenrens hopplösa och paranoida grundackord ligger onekligen nära till hands när man tänker på revolutionens utfall.

Filmens stora förtjänst är just denna suggestiva undergångsstämning. Den går igen i allt, från miljöbilderna till gestaltningen av den papperslösa Salwa. Jag kommer att tänka på en annan egyptisk korruptionsskildring, Sonallah Ibrahims roman Kommittén från 1981. I båda exemplen, liksom för övrigt i Salehs Metropia från 2009, finns en makt utan utsida, utan synliga vägar in, som inte försvinner bara för att representanterna för den gör det.

I övrigt har The Nile Hilton incident ett flertal brister, av vilka den mest graverande är att den är bitvis obegriplig. Både jag och min medtittare har genuint svårt att hänga med i den ändå inte särskilt komplicerade historien. Förmodligen är det en medveten strategi från Salehs sida i syfte att hålla tittaren koncentrerad, men helhetsintrycket blir rörigt snarare än intressant. När svaren väl kommer har man tack vare den konventionella grundhistorien redan listat ut dem. Att det ändå rör sig om en av årets bästa svenska filmer, om man nu kan kalla den det, säger mer om konkurrensen.

Annons