Kritik & essä Charlotte Wiberg, 21 september 2017

De familjära kannibalerna i Raw

Den socialrealistiska kannibalsensationen Raw har äntligen släppts för hemmabruk. Charlotte Wiberg undersöker begäret efter människokött och frågar sig varför kannibalfilmen så ofta är en familjeangelägenhet.

Visserligen är det under den sjuka nollningsritualen på veterinärskolan som Justine i Julia Ducournaus socialrealistiska kannibalsensation Raw första gången får i sig kött. Efter en uppväxt i en vegetariansk familj är det förstås extra äckligt att tvingas svälja en rå kaninnjure, men ritualen är bara en del av det som samverkar till att Justines alldeles speciella begär kommer till ytan och upp ur den. Denna berättelse om en helt vanlig tjej – så när som på att hon råkar få aptit på människokött – och hennes väg in i vuxenvärlden lär ha fått publikmedlemmar att svimma och spy på de festivaler den visats på.

Sådana rykten brukar vara betydligt överdrivna, men nog är filmen chockerande med sina bilder av blottat människokött. Justine kommer i och med utbildningen i väg från hemmet, sexton år gammal ut i en rätt otyglad värld av festande, rus och inte minst sexuella erfarenheter. Där finns hennes äldre syster, som en ovillig ciceron med både beskyddarinstinkter och irritation över intrånget i hennes nyvunna självständighet. Den hemlighet systrarna delar, att de hellre tuggar köttet av en arm än att hjälpa till vid en bilolycksplats, för dem nära varandra men gör inte deras relation mindre problematisk.

Nollningsritualens absurda råhet på veterinärskolan signalerar att världen utanför hemmet är hänsynslös och hård. Syster Alex ser ut att enkelt behärska den, men det framkommer snart att det inte är det lättaste att balansera omgivningens krav och sin egen begärsutlevelse. Det växer ut huggtänder på systrarna, skulle en kunna säga. De blir rovdjur men är fortfarande djurvänner. Det är medmänniskorna som är bytet.

Som familjeaffär är kannibalism en hemlighet att dölja från yttervärlden, och ett alternativt sätt att leva som samtidigt passar in i en tillvaro där hund äter hund.

”Betydde Hans och Greta något särskilt för dig som barn?” Intervjuaren fiskar och Armin Meiwes behöver ett tag för att nappa på betet. Alla bröderna Grimms sagor hade ju fascinerat honom som barn. Men visst, på nätet finns många som kallar sig Hänsel, som Hans heter i Tyskland, bekräftar han efter ett tag.

Det Meiwes menar med ”nätet” är de speciella chattrum han besökt på jakt efter någon som skulle vilja vara den andra parten i hans fantasi om att äta en annan människa. När det för femton år sedan blev känt att den här fantasin faktiskt utagerats, att Meiwes hade människokött i frysen och att detta kött faktiskt härstammade från ett villigt offer, spred sig nyheten som en löpeld över jorden, och historien lär inte sluta väcka intresse. Det har spelats in dokumentärer och spelfilmer, skrivits böcker och låtar med kannibalen från Rotenburg som tema.

Meiwes har intygat att det inte rådde någon brist på villebråd, men villebrådet i fråga, Bernd Brandes, har inte genererat tillnärmelsevis lika mycket text. Delvis handlar det förstås om att offret, det vill säga ”maten”, inte överlevde för att kunna berätta. Men Brandes har inte ens en egen wikipediasida. Ändå var det han som var mest pådrivande, och den som initierade handlingen. Han gav Meiwes detaljerade instruktioner för hur det skulle gå till, och Meiwes försökte följa dem så långt möjligt. De båda parterna delade en fantasi, som bara var problematisk i det att de faktiskt omsatte den till verklighet. Brandes ville bli ”förintad, försvunnen från jordens yta utan några spår”. Kanske är det mindre hotfullt för oss att uppehålla oss vid kannibalen, den som tycks ha störst makt i situationen och är den ”aktiva”. Kanske ligger önskan om självförintelse för nära (nästan alla har väl någon gång kontemplerat självmord), eller kanske är den (just därför) för långt bort från vad vi vill betrakta som mänskligt.

Spelfilmer som gjorts om Meiwes och Brandes passionshistoria, Marian Doras Cannibal från 2006 och Martin Weisz Rotenburg från samma år visar fram en depressiv kärlekshistoria. Medan Brandes ville förinta sig själv, ville den ensamme Meiwes svälja en annan människa som skulle bli en del av honom. Snarare än att förinta Brandes ville han så att säga för alltid ha Brandes kvar. Tanken på att införliva en människa i sig själv för att den ska finnas kvar, eller så att säga berika sig med den, finns både i reella fall av människoätande och i föreställningar om den. I kristen kultur finns ju symbolisk kannibalism i form av nattvarden, där deltagare tar del av Kristi kött och blod.

Kannibalism i realiteten är ett omstritt fenomen. Vi vet väl inte riktigt i vad mån det förekommit. Men tydligt är att det finns många fantasier om det. Det förekommer i sagor, legender, mytologier. I skräckfilm är förstås kannibalism ett återkommande tema. Inte minst filmer från Amazonas som spelar på rasistisk rädsla för icke-vita folkgrupper, som Ruggero Deodatos ikoniska Cannibal holocaust från 1980, Umberto Lenzis Cannibal Ferox från 1981 och Eli Roths hommage till genren från 2013, Green inferno.

Raw (Julia Ducournau, 2016)

Raw (Julia Ducournau, 2016)

Det är filmer som gör narr av ”naiva” uppfattningar om mänskligheten; antropologer och hjälparbetare som har en romantiserad syn på ”infödingarna”, det vill säga indianstammarna. En annan variant på saken är att kannibalerna är någon form av ”white trash” och att filmen i stället spelar på klassförakt eller rädsla för folk utan det man tycker är bildning och hyfs. Här kan familjen Polk i sjätte säsongen av American horror story nämnas; ”de inavlade”, som de kallas. Ett roligt exempel är annars Bruno Dumonts bioaktuella Mysteriet i Slack Bay, där de inavlade snarare är de burgna sommargästerna, som med vördnad betraktar den stora skönheten hos en enkel fiskare, samtidigt som fiskarens ”enkla” familj i själva verket äter sig mätta på sommargäster. Raw bryter mot detta mönster genom att placera kannibalismen i en välartad medelklassfamilj. Kanske är det också detta som gör filmen så skrämmande för många i publiken.

En tredje form av filmkannibalism är då människokött serveras till människor som är omedvetna om vad de får att äta. Här finns så olika filmer som Bartels Eating Raoul från 1982, Tom Hoopers Motorsågsmassakern från 1974 och Jeunets Delicatessen från 1991. Eller nya K-shop, som utspelar sig på engelska sydkusten, där gästerna aldrig ätit så god kebab som när innehavaren Salah gått över till att grilla människa. Sedan har vi förstås den sluge eller bara galne kannibalistiska seriemördaren. Hannibal Lecter, det onde snillet från de högre klasserna, är den här typens affischpojke. Att äta sig själv (auto-kannibalism) finns det också exempel på, som i Webers Eat från 2014 och De Vans geniala In my skin från 2002. Inte minst här blir det tvångsmässiga själva huvudsaken. I Eat gör kvinnan inte ens halt för sitt eget hjärta.

I Antonia Birds kusliga kannibalthriller Ravenous förklaras kannibalismen med den nordamerikanska Wendigomyten, som här beskrivs som att den som äter en annan människas kött är besatt av den onda anden Wendigo, får större kraft, men blir beroende av människokött och drabbas av en speciell glupskhet. Två nya serier innehåller också på olika sätt motivet med kannibalisk superstyrka – med svåra konsekvenser för familjelivet. Den ena, Santa Clarita diet, är en komedi där Drew Barrymores rollfigur Sheila efter att ha kaskadspytt värre än Linda Blairs Regan i Exorcisten plötsligt får smak för människokött. ”Once I’ve tasted human flesh, I can never go back”, deklarerar hon för sin familj. Hon har också tekniskt sett dött – men Sheila är inte lik de regelrätta zombier vi sett så mycket av de senaste åren. Hon fortsätter att vara Sheila och fungera mer eller mindre som vanligt, men med större aptit på livet, så att säga. Som odöd, förklarar den nördiga grannpojken, styrs hon av detet. Odöda saknar impulskontroll. Över huvud taget tycks de mer likna den bipolära i en manisk fas än den gängse zombien. Sheila vill ha mycket sex, behöver bara ett par timmars sömn om dygnet, är sprudlande glad och säger vad som faller henne in. Hennes familj hjälper henne med dieten och med att hålla kannibalismen dold för omgivningen. Den är en familjehemlighet.

Familj är också temat i nya mörka serien Taboo. Titeln anspelar både på de oheliga vanor huvudpersonen James Delaney tycks ha lagt sig till med under sina vistelser i andra världsdelar, där olika trollkonster och sådant som kannibalism praktiseras, och på begäret mellan honom och hans syster. James är en gränsöverskridare som äger förmågor andra omkring honom inte har. För denna omgivning är han ett monster, en o-människa.

På senare tid har kannibalismen alltmer framstått som en familjeangelägenhet. We are what we are är titeln på två olika filmer, som båda handlar om att föra vidare en familjetradition som måste döljas för omgivningen. Den amerikanska av Jim Mickle från 2013 är, fram till det chockerande slutet, betydligt ”snällare” än Jorge Michel Graus mexikanska föregångare från 2010, men båda historierna handlar om en förälders död och den unga generationens hantering av matfrågan. Graus film är en gråbrutal historia om två bröder i stadsmiljö – ”Young – Wild – Hungry” är dess tagline. Mickles film utspelar sig i from småstadsmiljö och har ett systrapar i centrum. De är båda motvilliga slaktare, och deras sprödhet, som betonas genom klädval och rörelser, sätts i kontrast mot det blodiga värv de ändå fortföljer.

”I do this as an act of love” står det på textskylten som inleder Mickles We are what we are. Det är ett citat från förmodern Alyce Parkers dagbok. Hon säger sig ha gud på sin sida, när hon går fram och karvar kött från deras upphängda offer. Någonstans på vägen har den desperata åtgärd som togs till av ren överlevnadsvilja blivit till ett religiöst påfund. En väg som det inte går att avvika från. Den övervakas av patriarken fadern, som dock är sjuk på grund av hur dieten inverkar på hans hjärna. Och när han dör går systrarna loss på honom, okontrollerat, som djur. De sliter köttet direkt från benen, vilken de flesta kannibaler just nu tycks göra. Den förfinade gourmén Hannibal har blivit omsprungen av luststyrda djur-människor.

Kannibaltemat är alltid intressant, kannibalism är ett så kraftigt tabubrott. En seriemördare är ännu mer otäck, och intresseväckande, om hen också är kannibal. Vår rädsla för det antyder en rädsla för att kunna känna igen begäret i oss själva. Fantasierna är uppenbarligen djupt inbäddade i vår kultur, och en person som Armin Meiwes, som helt öppet bekänner sig till en lust som grundar sig i något så förståeligt som att vilja slippa känna sig ensam, är ett hot och någonting som måste bearbetas om och om igen. Den ohämmade och helt luststyrda kannibalen som biter vilt omkring sig är en lite annan figur, med ett slags omåttlighet och omättlighet som kanske främst är ett hot mot själva idén om ett samhälle.

Raw (Julia Ducournau, 2016)

Raw (Julia Ducournau, 2016)

Till dels handlar nog dagens film- och seriekannibaler om en vidareutveckling av zombiemotivet, som börjar bli slutkört. Santa Clarita diet kallas en zombiekomedi, men seriens Sheila är väldigt olik de framhasande trashankarna vi lärt känna som zombier. En film som The girl with all the gifts från 2016 är också exempel på en ny typ av zombie, en hybrid mellan klassisk zombie (”the hungries” kallas de här) och vanlig människa.

Som familjeaffär är kannibalism en hemlighet att dölja från yttervärlden, och ett alternativt sätt att leva som samtidigt passar in i en tillvaro där hund äter hund. Små öar av barbari där civilisationen rämnar, men också en inkrökthet som gömmer sig under illusionen av ett gemensamt samhälle. Sheila i Santa Clarita diet må intala sig att hon bara äter dåliga människor, men i själva verket är alla utanför den lilla kärnfamiljen möjlig föda. Men ibland kan familjemedlemmarna också sätta tänderna i varandra. En familj är också en liten djungel av konflikter, konkurrens, maktkamper, missriktade begär – inte minst om den är stängd för omgivningen. I We are what we are förtär barnen den förtryckande fadern. I den tajta familjen i Raw nafsar familjemedlemmarna på varandra, och fadern är snarare en martyr. Det finns ju inte bara kannibaler – det finns också villiga offer.

Annons