Kritik & essä Mikaela Kindblom, 3 juli 2017

Ojämlika landskap i Wiktor Ericssons vidunderliga Jordgubbslandet

Jordgubbslandet (Wiktor Ericsson, 2017)

Det är skillnad på folk och folk när polska bärplockare arbetar åt frukt- och gröntmoguler i Blekinge. Jordgubbslandet är den politiska samhällsspegel som Mikaela Kindblom har längtat efter i svensk film.

Efter filmen är vi tysta en stund. Så börjar vi prata om hur mycket vi tycker om den. Bildspråket och rytmen, säger Micke, det finns något i sättet att berätta i bilder som påminner om Terrence Malick. Jag tycker han överdriver lite, men sättet att göra det blekingska landskapet till en jämlik aktör i dramat, och detta vidunderliga sätt som svensk film sedan stumfilmens guldålder har låtit naturen spela en huvudroll, finns här på nytt, i Wiktor Ericssons Jordgubbslandet.

Hon som spelade Annelie, hon påminner mig om någon, säger Anita. Nu har jag det: Julia Hede i Den vita stenen.

Jag tänker att Nelly Axelsson, som spelar Annelie, kan inte få bättre beröm. Och jag håller med. Hennes Annelie är så uppfylld av något annat än att vara en bortskämd tonåring som tillbringar sommarlovet med att sitta och se på medan gästarbetarna plockar pappas jordgubbar. Motstånd, leda och längtan finns hos henne och allt detta speglas i Wojtek, en av de jordgubbsplockarna. Han vill plugga vidare, han vill läsa på universitet, han vill något mer än att bara supa med kompisarna.

Den ungdomliga kärlek som spirar mellan Annelie och Wojtek, som spelas av Staszek Cywka, har all möjlighet att vinna publikens hjärtan precis som alla de somriga och ödesdömda kärlekshistorier före dem, från Tösen från Stormyrtorpet till Sameblod, via Hon dansade en sommar. Men det är inte allt som Wiktor Ericsson har att bjuda på, även om det är åtskilligt.

Det finns en scen som jag tror kommer att gå till filmhistorien, och mäta sig med andra berömda sommarskildringar i svensk film, som till exempel kräftskivan i slutet av Roy Anderssons En kärlekshistoria: Här är det också i slutet av filmen och jordgubbs- och gurkpamparna har kräftskiva. Kring ett väldukat middagsbord, omgivna av porträtt av tidigare frukt- och gröntmoguler (”När ska du få ditt porträtt målat?”), sitter de som inte plockar: svenskarna, de rika, utsugarna. De är finklädda, de dricker välkomstdrink i kristallglas och de sjunger nubbevisor innan de tar ett vant grepp om nästa kräfta. En av dem, en lite lullig gubbe (som varit och kissat?) står vid sidan om och säger plötsligt, utan ett spår av förvåning eller upphetsning: ”De slåss där ute.” Han upprepar sin lakoniska kommentar – ungefär som man säger ”Det regnar” eller ”titta nu är rådjuren i farten igen och äter upp blommorna.”

Hans tonfall skrämmer mig, redan innan det visar sig att en av killarna där ute har en kniv som han snart kommer att använda.

Jordgubbslandet (Wiktor Ericsson, 2017)

Jordgubbslandet (Wiktor Ericsson, 2017)

Ute på gårdsplanen ryker alltså det gästarbetande packet ihop och slåss tills blodvite uppstår, medan vi svenskar står i skydd bakom fönstren och ser på. Det perversa i detta tittande, detta stillsamma konstaterande att ”där är de som inte är som vi, och därför jobbar de åt oss” är något som ständigt återkommer i Wiktor Ericssons film. Det handlar alltså om oss idag, vi svenskar, och hur lätt vi accepterar dessa nygamla orättvisor: Se, där är kvinnan som inte får sjukvård för att hon bara är en utländsk gästarbetare. Se, där är killen som skrapar fönstren på vårt hus, men prata inte med honom. Han förtjänar varken vår respekt, vår medkänsla eller vår nyfikenhet. För han är bara en utländsk gästarbetare.

Men scenen med slagsmålet framför de som festar hos gurkpampen slutar lika plötsligt med att en sten slår igenom fönstret. För ett ögonblick är revolten möjlig, den är så nära, den är där utanför vårt fönster, för vi har fått nog nu och vi står inte ut! Just så här måste det ha gått till när fransmännen stormade Versailles och vägrade acceptera bakelser istället för bröd. Och just här blir Wiktor Ericssons Jordgubbslandet den politiska samhällsspegel som jag längtat efter i svensk film.

Samtidigt är den här filmen så mycket mer: Det är en berättelse om en familj, Wojtek och hans föräldrar, som kommit till Sverige för att plocka jordgubbar, Det är ju inte så illa, frisk luft, det är bättre än gruvan, säger pappan. Mamman talar med sin egen mamma i telefon, försöker lugna och släta över. Hon står tappert ut med slitet ute på åkrarna och med det undermåliga boendet som gästarbetarna har i en kåkstad av gamla husvagnar. Hon lagar mat på en spis utomhus och det är skräpigt och skitigt runt omkring – vilken kontrast till hur svenskarna lever i sina prydliga villor med välansade trädgårdar.

Här finns alltså filmens andra kärlekshistoria, den som utspelar sig mellan Wojteks mamma (Julia Kijowska) och pappa (Przemyslaw Sadowski). Hon som en gång varit punkare och han som inte lyckats med särskilt mycket och säger ”Och nu är vi här” på ett sätt som är lika tragiskt som komiskt. Det som sägs och antyds om denna lilla kämpande familj är hjärtskärande. Är det så det går för Romeo och Julia? Är det hit de kommer, till sist, till det svenska jordgubbslandet?

Annons