Kritik & essä Rebecka Kärde, 8 juni 2017

Lite väl trevlig dokumentär om Joseph Beuys konstnärskap

Det är inget större men på Andres Veiels film om den tyske efterkrigskonstnären. Rebecka Kärde tycker att Beuys förtjänar bättre.

Vid sidan av Andy Warhol lär Joseph Beuys vara den mest fotograferade konstnären i modern tid, åtminstone innan kameratelefonens genombrott. Utöver att vara gigantisk i konstkretsar var han kändis på ett sätt som idag är svårt att föreställa sig. Beuys var med i tevesoffor, höll hundratals gästföreläsningar, uppförde omskrivna performances och var politisk aktiv på en mycket offentlig nivå, bland annat som medgrundare till tyska miljöpartiet Die Grünen. Det utmärglade ansiktet, den intensiva blicken, filthatten och fiskarvästen – få västtyskar skulle inte ha känt igen honom, vilket lär ha glatt en person som såg hela samhället som formbart konstnärligt material.

För den som i dag vill studera denna radikala gestalt finns det med andra ord många gamla teveklipp och nyhetssändningar att botanisera bland. Detta videomaterial är också vad regissören Andres Veiel utgår från (med vissa undantag – här finns bland annat nyinspelade intervjuer med vänner som Caroline Tisdall och Klaus Staeck) i sin nya dokumentär om Beuys. 400 timmar arkivmaterial har klippts ner till en associativ kollagedokumentär på knappt två.

Via ett visuellt gränssnitt som för tankarna till en kontaktkarta med negativremsor växlar filmen mellan olika klipp. Vi ser Beuys i en paneldebatt, under performances som ”I Like America and America Likes Me”, i klassrummet på konsthögskolan i Düsseldorf där han var professor (innan han fick sparken för att ha ockuperat skolans sekretariat i protest mot att inte alla sökande kom in). Kort berörs den flygkrasch som han påstod sig ha varit med om som Luftwaffepilot under kriget; annars är det konstnären snarare än privatpersonen som skildras, även om gränsen är svår att dra, ännu mer i Beuys fall än vanligt.

Veiel, kanske mest känd för RAF-dokumentären ”Black Box BRD”, delar Beuys intresse för det tyska efterkrigssamhällets såriga relation till det förflutna. Det märks dock inte här. Omvärldsreferenserna är få, Beuys framstår som närmast singulär i sina konceptuella och direktdemokratiska praktiker – inte ens Fluxus nämns, vilket ändå måste anses genuint underligt. Ja, i allmänhet känns filmen en smula riktningslös, som om Veiel haft the time of his life i arkivet och nu har som enda ärende att dela med sig av skörden. Det är visserligen inte det sämsta, men det gör ”Beuys” till en ostrukturerad och något blek historia med begränsad utblick, där det enda tittaren har att navigera efter är personen Joseph Beuys själv.

Man frågar sig varför. Vill Veiel med montagearbetet understryka en splittring, en mångtydighet i Beuys konstnärskap? Vill han peka på omöjligheten i att blottlägga vem Beuys är, på en ovilja att ordna in ett människoliv i begränsande linjära narrativ? Jag vet faktiskt inte, och jag tror att det tyder på en svaghet snarare än en styrka. Trots det tveklöst intressanta materialet känns filmen aldrig tyngre än vilket lagom allmänbildande avsnitt av Kobra som helst. Det är trevligt, helt enkelt, varken mer eller mindre. Inget ont om det – men Beuys förtjänar bättre.

Nytt nummer!