Kritik & essä Rebecka Kärde, 4 maj 2017

Hur bra är egentligen Citizen Kane?

Orson Welles gjorde själv huvudrollen i sin debutfilm.

Hur bra är egentligen världens bästa film? Rebecka Kärde bestämde sig för att äntligen se Citizen Kane.

I en känd intervju med Peter Bogdanovich berättar Orson Welles om hur nära det var att negativen till Citizen Kane förstördes. Tidningsmannen William Randolph Hearst som huvudpersonen Charles Foster Kane är baserad på hade blivit mycket upprörd över filmen och kämpade via alla sina kanaler för att se till att den aldrig fick distribution. Och han var nära att lyckas, påstår Welles. Projektet räddades bara av att han själv, vid en visning för dåvarande chefen för den amerikanska filmbranschens självcensurorganisation, hade med sig ett radband som han såg till att tappa ur fickan framför den djupt katolske censurchefen. 

Legenderna är så många, mästerverksfernissan så tjock, att det nästan är omöjligt att se vad som finns bortom dem.

Är det sant? Och spelar det någon roll? Saken är oavsett den att Citizen Kane är en film som omges av den här sortens mytologi. Hundra och åter hundra anekdoter berättar om hur nära filmen var att stoppas, om den blott 25-årige Welles egensinnigheter under inspelningen, om hur fotografen Gregg Toland experimenterade fram sina banbrytande grepp, och så vidare. Legenderna är så många, mästerverksfernissan så tjock, att det nästan är omöjligt att se vad som finns bortom dem. Och kanske är det därför jag inte sett Citizen Kane förrän nu.

Missförstå mig inte – det är inget statement: jag har sett och tyckt om annat av Welles, liksom många andra klassiker med liknande dignitet och anseende (hur många det nu finns). Men att just Citizen Kane – Världens Bästa Film – har fallit mellan stolarna tror jag åtminstone delvis kan förklaras av den pliktskyldighet som finns i att ta del av så pass kanoniserade verk. Ryktet står i vägen, både för den omedelbara estetiska upplevelsen och för möjligheten att bilda sig en uppfattning om filmen i fråga. Jaha, tänker man. Där var den. Den var väl bra.

Det finns något oerhört suggestivt i bilden av en människa som bygger sin egen gravkammare.

Handlingen i Citizen Kane är alltså följande: mediemogulen Charles Foster Kane (Welles) avlider i sin bostad, palatset Xanadu, och yttrar som sista ord ”Rosebud”. En journalist blir intresserad och intervjuar en mängd människor ur Kanes förflutna för att ta reda på vad Rosebud är för något. Genom tillbakablickar berättas historien om en narcissistisk och beräknande klassresenär, märkligt visionär och visionslös på en och samma gång, som med tiden alienerade alla i sin omgivning. Vid sin död var han ensam på det överdådiga godset, endast omgiven av tjänstefolk och en makaber statysamling.

Det finns något oerhört suggestivt i bilden av en människa som bygger sin egen gravkammare. Jag tänker på den norska konstnären Emanuel Vigeland, bror till den avsevärt mer berömda Gustav Vigeland, som eftervärlden inte minns för hans glasmålningar utan för det privata mausoleum som han ägnade 20 år åt att färdigställa, och som i dag utgör en obskyr turistattraktion i Oslostadsdelen Slemdal. Men om Vigeland ville få besök efter sin död är det annorlunda med Kane. Filmen både börjar och slutar med en bild av grinden och skylten ”No trespassing” innan kameran rör sig vidare och in mot godset. Det vi ser är på så vis en pågående gravskändning. Som tittare och allmänhet kastar vi oss över liket innan det hunnit kallna.

Just fotot är naturligtvis fantastiskt. Här finns åkningar och bildlösningar som inte blev vanligt förekommande förrän 20 år senare. I samspel med ljussättningen, som stod under stark påverkan både från tysk expressionism och från Welles tid på teatern, blir filmens visuella kvaliteter nästan löjliga i sin skönhet och intelligens. Det är som att ställas inför Caravaggio eller Rembrandt: å ena sidan utmattande, å den andra en rakt igenom harmonisk upplevelse. Man vet nästan inte vad man ska göra av sig själv. Det går bara att
fortsätta titta.

Samma sak skulle kunna sägas om mycket annat i filmen. Skådespelarinsatserna är lysande, scenografin likaså. Manuset är kanske inte så fruktansvärt intressant – i ärlighetens namn är väl hela Rosebud-grejen ganska tramsig, vilket Welles också själv erkände – men tillräckligt för att kunna mäta sig med övriga komponenter. Det är helt enkelt en väldigt, väldigt bra film, och för mig, 2016, är den nästan omöjlig att säga något intelligent om. Fällorna är alldeles för många. Att hylla den känns överflödigt, medan kritik lätt slår över i ett ganska krystat fadersmord.

Frågan är exakt vad som händer vid den här horisonten. Är det kritiken som dör? Eller är det snarare filmen som liksom upphör att existera? Kanske har Citizen Kane vid det här laget stelnat till ett massivt sediment av kult och reception, av myter och sanningar, helt oemottagligt för vidare påverkan. Är det inte så att fönstret där det gick att säga något om själva filmen helt enkelt har stängts, och att det som kvarstår mest är just denna klump av frågor om kultur, kanon och tradition? Finns ens Citizen Kane?

Jag vet inte. Men om den gör det så har jag – äntligen – sett den. Den var väl bra.

Annons