Kritik & essä Sebastian Lindvall, 6 april 2017

Knasamerikanskt om människans bästa vän i Wiener-dog

Greta Gerwig i Wiener-dog (Todd Solondz, 2016)

Todd Solondz fortsätter att göra dråpliga filmer om förlorare, men humöret i Wiener-dog är för motsägelsefullt för att avfärdas som totalt mörker.

FILM. Wiener-dog (Todd Solondz, 2016).

Todd Solondz gör filmer om förlorare. Merparten är lika beiga, tråkiga och slätstrukna som ett par illasittande chinos, fängslade i sina dysfunktionella dockhus där det mesta är väldigt vitt, väldigt heterogent – en tacksamt neutral yta för att få skeva skruvar att sticka ut. Det är en medelklassens skuggvärld där mobbaren hotar med våldtäkt, mysiga trebarnspappan visar sig vara pedofil och en skrivkursstudent bedrar sin cp-skadade pojkvän med en svart professor som halvt tvingar henne att säga ”nigger, fuck me”.

Så krossas förortsidyllen.

Riktigt så laddat blir det aldrig i Wiener-dog som bara till hälften delar namn med alla Wieners från Welcome to the dollhouse, Palindromes och Life during wartime. Betoningen ligger främst på ”dog”, som i en faktisk hund, även om det äts lite varmkorv för att tvunget anspela på ordvitsen.

Olyckliga är de allihopa, vilket vore en tillräcklig utgångspunkt för en tematiskt driven episodfilm om ”människans bästa vän”.

Likt en stafettpinne passeras en tax mellan en canceröverlevande pojke, en enslig veterinär och ett funktionsnedsatt par. Sen lämnas just den taxen för en annan, ägd av en misslyckad manuslärare som tolkas fint av Danny DeVito, och till sist en tredje som är ledarhund för en blind, bitter och ångerfull kvinna spelad av Ellen Burstyn.

Olyckliga är de allihopa, vilket vore en tillräcklig utgångspunkt för en tematiskt driven episodfilm om ”människans bästa vän” – men Solondz blir aldrig entydigt symbolisk. Jycken är inte svaret på allas problem, blir ingen trofast stöttepelare som ställer upp eller skänker märkbar lycka när omgivningen sviker.

I takt med att människorna stiger i åldrarna tar de också större plats. Fokusskiftet kanske säger något om människan i största allmänhet (eller avslöjar Solondz syn på henne): ju närmare vi kommer vår egen död, desto mindre bryr vi oss om andra. Alltså raka motsatsen till vad ivrigt kindpussande mor- och farföräldrar kan få en att tro.

Danny DeVito i Wiener dog (Todd Solondz, 2016)

Danny DeVito i Wiener-dog (Todd Solondz, 2016)

Ändå är humöret i Wiener-dog för motsägelsefullt för att avfärdas som totalt mörker. Om epilogen ger en uppstoppad bild av livets gång – vad åldrandet gör med oss och vår empati – sänder prologen andra signaler, inte minst om att Solondz själv börjat komma till åren. Vissa scener är lite blödiga, helt enkelt. Likt i första episoden, där en långsam åkning till ”Claire de lune” spårar en hunds diarré från gulbrun till olycksbådande rödfärgad (den mest smärtsamma avföringen som smetats på vita duken sen Steve McQueens fängelseväggar i Hunger). I en senare scen, med Kieran Culkin som knarkande storebror, levereras ett dödsbesked med sån realistisk ömhet att den kunde ha gästregisserats av Kenneth Lonergan.

Med åldringstemat finns underlag för en knasamerikansk Smultronstället, men så tas ändå u-svängen mot det gamla dockhuset.

Om filmens yngre figurer skänker visst hopp är de trötta, rynkiga och bortglömda dystergökarna helt bortom räddning. När den misslyckade manusgurun kallas till rektorn berättar han med tårar i halsen hur han med sitt livsverk, Celebrity Schmelebrity, ville skriva ett manus om ”real stuff”: smärta, minnen och drömmar. Men han ville också att det skulle sälja. Därav pubertala sexskämt, förvecklingskomedi och maffiainslag – ”a little schtick”, som han uttrycker det.

Scenen kan läsas som en bekännelse från en regissör som med initial nostalgi, sentimentalitet och barnperspektiv utforskar vuxenvärldens obegripligheter, livets bräcklighet och husdjuret som en första kontakt med döden. Med åldringstemat finns underlag för en knasamerikansk Smultronstället, men så tas ändå u-svängen mot det gamla dockhuset.

Här kommer fansen känna igen sig. Torrt, elakt och nattsvart. Det beprövade konceptet. ”A little schtick” för mycket, skulle jag säga.

Nytt nummer!