Kritik & essä Malena Janson, 7 mars 2017

Amanda Kernells Sameblod visar att den samiska filmen är här för att stanna

Den vanliga filmsjukan övertydlighet är här ersatt av tilltro till berättelse, kamera och skådespelare. Malena Janson hyllar Sameblod.

FILM. Sameblod (Amanda Kernell, 2016). Se filmen här.

Årets upplaga av Göteborgs filmfestival riktade ett särskilt fokus mot Sápmi och i seminarier diskuterades den ”samiska filmvågen”. Festivalens främsta pris, Dragon award för bästa nordiska film, gick till Amanda Kernells debutlångfilm Sameblod. Men den svenska filmindustrins intresse för den nordiska ursprungsbefolkningen är långtifrån nytt. Redan under filmens allra första år gav sig en expedition av till Lappland för att i treminutersfilmen Bland samer dokumentera det leverne som tycktes så spännande för en urban svensk. Resorna norrut fortsatte och under åren gjordes en lång rad filmer om samernas nomadliv, renskötsel och kultur. Småningom blev Sápmi även spelplats för äventyrsdramer som Turi vandrarlappen, Laila jagad av vargarna och Sampo Lappelill.

Det dröjde dock ända till 1987 innan den första spelfilmen av en samisk regissör hade premiär. Nils Gaups actionspäckade Vägvisaren på nordsamiska, som bygger på en gammal sägen, tog världen med storm och reste hela vägen till Hollywood och en Oscarsnominering. Därefter tog det alltså ytterligare 30 år innan en långfilm på sydsamiska fick premiär – och det verkar som om den kommer att gå lika långt som Vägvisaren.

Sameblod har redan turnerat på världens festivaler, hyllats och prisbelönats, diskuterats och spritt kunskap om svenska statens skamliga behandling av samerna genom historien. Oscarsnominering känns inte det minsta främmande. Men så kommer ju Amanda Kernell knappast från ingenstans. Långfilmsdebuten har föregåtts av en rad fantastiska kortfilmer (varav Det kommer aldrig att gå över är min personliga favorit och Stoerre Vaerie är ett slags förstudie till Sameblod) och hon har jobbat som filmpedagog och sexualupplysare. Jag nämner det för jag tror att det är erfarenheter som bidragit till att göra Sameblod så… fulländad. Ja, faktiskt.

Den vanliga filmsjukan övertydlighet är här ersatt av tilltro till berättelse, kamera och skådespelare.

Ramberättelsen är i det närmaste klassisk. En nu åldrad kvinna far till sin hembygd för att närvara vid systerns begravning. Mötet med miljöer och människor hon brutit med för länge sedan väcker minnen och skuldkänslor. I en lång tillbakablick, som utgör filmens huvudberättelse, följer vi tonåriga Elle-Marjas uppbrott från sin samiska släkt och kultur. För att slippa betraktas som ”ett jävla cirkusdjur” rymmer hon från nomadskolan, trakasserierna och skallmätningarna till Uppsala där hon bränner sin kolt, söker upp en flickskola och presenterar sig som Christina Lajler. Envishet, kompromisslöshet och lögner tar henne långt. Hon blir del av coola tjejgänget, får ligga och bjuds på kalas i fina villakvarteret – men förblir ett ”cirkusdjur”, om än i akademiska kretsar bemött med välvilligt intresse. Scenen när Elle-Marja/Christina tvingas jojka inför en nedlåtande men artigt leende samling välbeställda ungdomar är bland det mest lågmält plågsamma jag upplevt på film.

Och ska jag välja att framhäva en enda av Sameblods styrkor är det just lågmäldheten, subtiliteten. Hur Amanda Kernell tillsammans med sina huvudrollsinnehavare genom pyttesmå medel, som en plötslig svartglimt i ett öga eller tillrättaläggandet av en hårslinga över örat, lyckas förmedla känslor av skam, skuld, hat, passion och längtan så starka att de hotar att spränga filmduken i konfettiflingor. Inte ett ord utöver de nödvändiga, inte en enda överflödig panorering över underskönt fjällandskap eller slentrianmässig exponering av naken hud. Den vanliga filmsjukan övertydlighet är här ersatt av tilltro till berättelse, kamera och skådespelare – samt publikens förmåga till tolkning och empati.

Också valet av (anti)hjältinna bidrar till nedtoningen av berättelsen. Den enkla, storvulna och på många sätt självklara berättelsen om ett samiskt uppror hade handlat om en Elle-Marja som mot alla odds trotsar de förtryckande svenskarna, slår världen med häpnad och blir en förebild för sitt folk. Det är den typen av samiska historier som Gaup med stor framgång berättat. Kernell gör snarare tvärtom; hon berättar om en flicka som genom sitt livsval ”sviker” sitt folk och sin kultur. Som smörar för sin svenska lärarinna, härmar sina förtryckare och förnekar sitt ursprung gång på gång. Som vill sälja sin framlidne fars traditionella silverbälte för att ha råd med utbildningen.

”En våg kommer och går. Den samiska filmen är här för att stanna.”

Det finns åtskilliga berättelser inifrån Sápmi som väntar på att berättas för omvärlden. Anne-Lajla Utsi, chef för samiska filminstitutet, menar att det är så många filmer på gång just nu att vi visst kan tala om en ”våg” – men att hon skulle föredra ett annat begrepp: ”En våg kommer och går. Den samiska filmen är här för att stanna.” Låt oss hoppas det.

Annons