Intervju & reportage Emil Stjernholm, 10 januari 2017

Experimentell skaparglädje på ny filmfestival i Berlin

Fullsatt experimentverkstad på Moviemento. Emil Stjernholm har besökt premiärupplagan av Berlin Experimental Film Festival.
Berlin Experimental Film Festival

Berlin Experimental Film Festival

Fullsatt experimentverkstad på Moviemento. Emil Stjernholm har besökt premiärupplagan av Berlin Experimental Film Festival.

Biografen Kino Moviemento vid Kottbusser Damm i Kreuzberg öppnades redan 1907 under namnet Lichtspieltheater am Zickenplatz och det är den äldsta ännu verksamma biolokalen i Berlin och i Tyskland. Berättelserna som omgärdar denna mytomspunna biograf är många och det sägs att kända konstnärer med aptit för det alternativa, från Nina Hagen till David Bowie, fått sitt filmiska lystmäte just här. En helg i december fylldes repertoaren på denna anrika biograf med lokal och internationell experimentfilm i samband med den första upplagan av Berlin Experimental Film Festival.

När jag bodde i Berlin för ett par år sedan slog det mig att experimentfilmen tycktes föra en något undanskymd tillvaro. Medan videokonsten hade en given plats på stadens många konstmuseer var det sämre ställt med experimentfilm på stor duk (Arsenal – Institut für Film und Videokunst kurerade experimentfilmsprogram var ett lysande undantag).

Jonatan Petré Brixel (student i filmregi vid Hochschule für Bildende Künste Hamburg), som är en av filmfestivalens arrangörer, berättar att han och hans kollega Andrija Jovanovic velat skapa ett alternativ till den institutionaliserade experimentfilmen och istället släppa fram fria röster som på olika sätt experimenterar med filmens berättande, bildspråk, ljud och rytm: ”Vi arbetar för att sätta samman och presentera en festival där fokus ligger på experimenterandet med film som sådant, oavsett vem som gjort det eller vad det handlar om.”

”Vi arbetar för att sätta samman och presentera en festival där fokus ligger på experimenterandet med film som sådant, oavsett vem som gjort det eller vad det handlar om.”

Det första festivalprogrammet bestod av femtio filmer uppdelade i fyra visningsblock med såväl narrativa som mer abstrakta, icke-narrativa filmer. Bland de tjugofem filmskapare som var på plats i Berlin fanns såväl nykomlingar som mer etablerade experimentfilmare. Flera filmskapare hade nyligen avslutat sina film- och konstutbildningar och visade alltså några av sina allra första verk. Bland dessa märktes särskilt I Love Greece and Greece Loves Me (Ana Baumgart och Ina Schoof, 2016), en vackert fotograferad betraktelse kring Greklandskrisen samt Silentium Dei (Atilla Rostas, 2015), en hyllning till den bortgångna ungerska legendaren Miklós Jancsó gjord i en enda meditativ tagning.

Andra filmare var betydligt mer rutinerade. I denna kategori märktes de inbjudna gästerna från den internationella organisationen Experimental Film Society (EFS), vars medlemmar hade flera sevärda filmer med i festivalens program. EFS grundades i Teheran av filmskaparen Rouzbeh Rashidi vid millennieskiftet och har sedan 2004 haft sitt säte i Dublin och där agerat producent och distributör av medlemmarnas filmer. Med en egen kanal på Vimeo och en flitig närvaro på sociala medier har gruppen visat att det finns ett stort intresse för experimentfilm om den bara görs tillgänglig på nya sätt. Flera spännande nordiska filmare fanns också på plats. Sera Martikainen bidrog med Observing Squirrels (2016), en snygg experimentell dokumentär där en statisk kamera begrundade hur kunskap organiseras, och den norska konstnären Aleksander Johan Andreassen visade den abstrakta och poetiska Clearings (2016).

En av festivalens höjdpunkter var det eklektiska programmet som titulerades ”Berlin Originals” med filmer gjorda av lokala förmågor. Detta program speglade väl Berlins brokiga, kosmopolitiska konstnärsliv och filmarnas olika ursprungsländer – Tyskland, Grekland, USA, Argentina, Frankrike, Brasilien, Belgien, Singapore, Storbritannien, Danmark, Taiwan, Italien och Österrike – var nästan lika många som antalet filmer. Jag fastnade särskilt för den charmiga dokumentärfilmen Masha Natasha (Janin Halisch, Fred Burle, Marie Losier och Cécile Tollu-Polonowski, 2015) som skildrade två enäggstvillingars unika konstnärliga process på ett varmt och underhållande sätt.

När Berlin Experimental Film Festival ska summeras kan man konstatera att arrangörerna lyckades dra fulla hus redan under första året, mycket till följd av idog marknadsföring. Trots att programmet saknade mer kanoniserade namn var gensvaret alltså gott, något som tyder på att intresset för den experimentella filmen är stort i staden.

Nytt nummer!