FLM rekommenderar Charlotte Wiberg, 4 januari 2017

Bästa skräckfilmerna 2016

Sekterism, kannibalism och häxkonst. Charlotte Wiberg väljer favoriterna från skräckåret som gått för dig som känner för att bli skrämd från vettet.

2016 har varit ett bra skräckår numerärt, och en del har fångats upp av biografväsendet. Men att den film många ser som överlägset bäst, The witch, inte fick biografpremiär i Sverige var såklart skandalöst och får en att undra vilka viktiga filmer som inte kommer att visas 2017. Visst förlorar biografen i betydelse, men att ha valet att kunna se en bra film på stor duk är viktigt. Och så mycket skräck är bra film. Men vilka är de bästa skräckfilmerna 2016? Här kommer min topplista, varav några är festivalfavoriter som förhoppningsvis kommer på bio under 2017.

The invitation (Karyn Kusama, 2016)

The invitation (Karyn Kusama, 2016)

The invitation

Årets båda starkaste filmer är gjorda av kvinnor. Jag antar att kvaliteten pekar på att kvinnor måste vara mer än genomsnittligt bra för att kunna närvara inom skräckgenren. Hur som helst är Karyn Kusamas kusliga och förhållandevis lågmälda kammardrama avgjort 2016 års bästa skräckfilm enligt min uppfattning. Övernaturlig skräck i all ära (den utgör ändå minst halva genren) – mänsklig sådan slår ändå ofta hårdast. Gick direkt till Netflix utan att passera biopremiär.

Raw (Julia Ducournau, 2016)

Raw (Julia Ducournau, 2016)

Raw

Nästa kvinna, Julia Ducournau, står bakom årets skandalfilm. Den som ska ha fått publiken att kräkas och svimma. För en gångs skull gäller ryktet en film som faktiskt är otäck. När ämnet är kannibalism blir det förstås otäckt liksom av sig självt. Men Ducournau håller mästerligt filmen på den där tunna linjen mellan realism och groteskeri som ger så stark effekt. Återigen skräck som involverar människor – på så många sätt. Kommer till Sverige under 2017.

Don't knock twice (Caradog W. James, 2016)

Don’t knock twice (Caradog W. James, 2016)

Don’t knock twice

En klassisk, välgjord skräckfilm som tydligen flugit under radarn. Tät, visuellt suggestiv och en intressant bearbetning av mor-dottertematiken. (Obs! Har absolut inget – noll – att göra med Mike Birbiglias komedi med samman namn.) Visades på Fantastisk filmfestival i Lund. Släpps under 2017.

The Purge: Election year (James DeMonico, 2016)

The Purge: Election year (James DeMonaco, 2016)

The Purge: Election year

Tråkmånsen inom mig mumlar ”men är det verkligen skräck”. Äsch. Otäckt är det i alla fall. James DeMonaco kröner de båda tidigare Purge-filmerna med en film som på sitt sätt kommenterar det katastrofala USA-valet. Men det är detaljerna som får filmen att lysa. De som inte direkt tillför berättelsen något, men gör själva filmlandskapet intressant i sig. Jag vacklar mellan att tycka att DeMonaco ska nöja sig med den fina trilogi han nu åstadkommit och att ändå vilja se mer. Finns ute på vod.

The wailing (Na Hong-jin, 2016)

The wailing (Na Hong-jin, 2016)

The wailing

En fullständigt hypnotiserande, lång koreansk film som gör det där med övernaturlighet intressant igen. Den är också en av de filmer som får dig att gå runt och muttra shibal no ma (”din jävel”) för dig själv.

The eyes of my mother (Nicolas Pesce, 2016)

The eyes of my mother (Nicolas Pesce, 2016)

The eyes of my mother

Visst kan den litegrann te sig som en stilövning, svartvit och excentrisk som den är. Men inte minst är den en isande demonstration av att, precis som modern i filmen konstaterar, ensamhet kan få en att göra konstiga saker.

Under the shadow (Babak Anvari, 2016)

Under the shadow (Babak Anvari, 2016)

Under the shadow

Skräck på persiska. Den exiliranska filmen växer i takt med att den inhemska filmen kvävs. Liksom A girl walks home alone at night från häromåret är Babak Anvaris film snarast en “indie horror”, gjord utan alltför stora åtbörder men med omsorg. Om skådespeleriet, inte minst. Avin Manshadi som Dorsa kan vara det bästa argumentet någonsin mot dem som har invändningar mot att låta barn spela större roller. Finns ute på vod.

The witch (Robert Eggers, 2015)

The witch (Robert Eggers, 2015)

The witch

Man föds inte till häxa, man blir det. Nej, för mig var The witch inte årets bästa. Men visst är den bra. Precis lagom sparsmakad med effekterna och lika mycket ett psykologiskt som ett övernaturligt drama. Finns ute på vod.

Blair witch (Adam Wingard, 2016)

Blair witch (Adam Wingard, 2016)

Blair witch

En fullständigt onödig film. Adam Wingard tillför ingenting till till Blairhäxan som idé och föreställning. Han använder samma grepp som ursprungliga The Blair witch project i stället för att försöka göra ett eget take. Så varför lista den då? Jo, därför att den ändå fungerar. Den gör mig ändå rädd. Så pass skicklig är Wingard. Och ibland behöver en film inga andra kvaliteter än att den håller en på helspänn. Finns ute på vod.

The neighbor (Marcus Dunstan, 2016)

The neighbor (Marcus Dunstan, 2016)

The neighbor

En Don’t breathe i punkigare format. Att du själv håller på med lite fuffens betyder inte att din granne inte gör något betydligt värre.

Nytt nummer!