I Anne Fontaines drabbande men väl säkra efterkrigsskildring Agnus dei förkunnar en nunna att tro är tjugofyra timmars tvivel och en minuts hopp. Den polsk-franska samproduktionen ställer följaktligen också karaktärer som publik inför ett redigt teodicéproblem när den franska röda korset-läkaren Mathilde (Lou de Laâge) blir kallad till ett nunnekloster på den polska landsbygd där både tyska och sovjetiska arméer dragit fram under andra världskrigets tumultartade slutskede. I klostret upptäcker Mathilde att flera av nunnorna våldtagits och dessutom väntar barn. Tyngda av rädsla och skam inför omvärlden vill nunnorna först inte släppa in Mathilde.
Filmens ”svenska” titel, Agnus dei, är latin för ”guds lamm” och hänvisar till en hymn där en rad lyder ”där är guds lamm som tar bort världens synd” – ett ogenerat dubblerande av nunnornas offerroll i ljuset av filmens problematisering av religiösa dogmer. Samtidigt fungerar nunnornas förlägenhet också som parabel för det mer allmängiltiga skuldbeläggande som ofta drabbar våldtäktsoffer. Som utomstående och läkare finner sig därför Mathilde kraftigt motarbetad i sin strävan att hjälpa nunnorna.
Tematiskt finns mycket att hämta i Agnus dei som i Fontaines habila regi är både välspelad och bildmässigt genomarbetad. Men här infinner sig också den kvalitativa konformitet som i stor utsträckning präglar mycket av den europeiska film som når svenska biografer – tematiskt tunga dramer och tillrättalagd feel-good som alltför ofta tycks smälta ihop både visuellt och narrativt. Ett klimat som bara spär på tacksamheten över en film som François Ozons Frantz.
