Petra Epperlein återvänder i dokumentären Karl Marx city till sin hemstad för att undersöka omständigheterna kring sin pappas självmord. Filmad av sin ständige medregissör Michael Tucker vandrar hon runt i ett svartvitt Chemnitz som under DDR-åren gick under namnet Karl Marx Stadt. Efter östs och västs återförening återfick staden sitt gamla namn. Kvar blev den fyrtio ton tunga bronsstaty föreställandes Marx huvud som 1953 upprättades till arbetarnas ära men som idag framstår mer som ett monument över och påminnelse om åren bakom järnridån. En tid som i filmen fångas genom faktiska övervakningsbilder från Stasis arkiv.
Filmen ägnar sig dels åt att teckna en ömtålig familjekrönika och dels den historiska kontext mot vilken den måste förstås. Det är en i backspegeln regimkritisk biografi som när ett avlägset släktskap med Sarah Polleys Stories we tell.
Med Epperleins personliga observationer och minnen samt intervjuer med familjemedlemmar, vänner från tiden och allsköns akademikertyper följer också givna insikter om ett övervakat liv med vilka digitala paralleller kan dras. Epperleins iakttagelse av Stasiagenternas oerhörda färdigheter i att obemärkt filma människorna som stod under bevakning alstrar en intressant jämförelse med den dokumentära stilen cinema vérité. Men Stasis förmåga att agera veritabel fluga på väggen leder också filmen till mer utnötta kopplingar till Michel Foucaults Övervakning och straff.
Karl Marx city lyckas hålla intresset uppe lika länge som den lyckas överlappa sitt fokus på Epperleins familj med en mer allmän historia. Trots några berättartekniska oklarheter – exempelvis den litterärt ljudande berättarröst som i tredje person återger detaljer från Epperleins barndom – fungerar det en ganska bra bit på vägen.
