Det finns tillfällen när en skäms litegrann för sitt Malmö – varje år när det är IFEMA (International Female Film Festival) till exempel, och nu när det är MAFF (Malmö Arab Film Festival). Var är publiken?

Men vem är jag att rida på en hög häst. Just den här festivalen har jag själv varit notoriskt dålig på att besöka. Ändå är det den största arabiska filmfestivalen utanför arabvärlden. Och den spelar roll. Jag kommer hem, öppnar mejlen och ser direkt att dokumentären Chopped och långfilmen In the land of wonder har fått stöd av Filminstitutet genom samarbetet med festivalen.

Det kommer alltid gott om gäster till MAFF. I går stod producent och regissör framför en liten skara om 10 för att tala om sin fim, Borders of heaven, en tunisisk berättelse om något av det värsta tänkbara. Att mista ett barn. Att försöka överleva en så djup sorg, som sått olika frön i de båda makarna och skapar alienering mellan dem. Det är en film med till större delen sekulära rollfigurer, som ställs mot en utveckling där religionen steg för steg vinner inflytande. Under frågestunden efter filmen underströk regissören deras vardaglighet, och att de verkligen är tänkta att representera den urbana medeltunisiern, så att säga. Folk förväntar sig exotism, menar han. Ett slags folklorism.

Jag vet inte om det verkligen är de förväntningar en svensk publik verkligen har på tunisisk film, men en tunisisk regissör förväntar sig alltså att vi ska ha dem. Jag antar att han stött på det. Faktum är hur som helst att den som vill ha någon slags tusen och en natt-upplevelse inte skulle ha så stort utbyte av MAFF-programmet. Här tas både gårdagens och dagens konflikter upp, vid sidan av det psykologiska dramat. I den (välförtjänt) vinnande irakiska kortfilmen Kingdom of garbage avhandlas på nio minuter flyktingsituationen, fattigdom och ojämlikhet mellan könen.

Min favorit? They are the dogs. Hicham Lasri knyter elegant upp trettio års marockansk historia. Upproret 2011 speglas genom ett luttrat nyhetsteam som mitt i oroligheterna finner en äldre man, uppenbarligen en frisläppt fånge som suttit fängslad sedan det andra upprorsåret – 1981. Mannen är förvirrad, vet varken vem han är eller var han är, och med hjälp av nyhetsteamet som vill göra en story runt honom förs vi runt i ett Casablanca som knappast har något gemensamt med Michael Curtiz trötta gamla cirkushäst.

Jag har inte sett de vinnande långfilmerna, men noterar att både bästa dokumentärfilm, Skin, och bästa spelfilm 3000 nights är gjorda av kvinnor; Afraa Batous och Mai Masri. Ingen ska säga att det inte finns grund för att vara munter i livet ibland.