fbpx
Charlotte Wiberg Kritik & essä Charlotte Wiberg, 23 september 2016

Säregen jakt på meningslösheten i svenska komedin Det moderna projektet

I Anton Källrots absurdistiska komedi försöker en grupp människor fly undan den materialistiska individualismen i samhället.
Det moderna projektet (Anton Källrot, 2016)

Det moderna projektet (Anton Källrot, 2016)

Sedan jag skrev min essä om sektfilm har nya exempel på sekt som tema bara fortsatt att dyka upp. Romandebutanten Emma Clines Flickorna, som handlar om kvinnorna i Charles Mansons ”familj” lovordas överallt. HBO kommer snart med nya serien Raven, som bygger på tragedin i Jonestown 1978 (där över 900 människor dog i ett orkestrerat ”mass-självmord”). Och Jake Gyllenhaal är i gång med produktionen av en slags antologiserie, där varje avsnitt ska handla om en specifik sektledare.

Återigen måste jag ju fråga mig vad detta handlar om. Är sekttemat dagens variant av Kracauers ”tyrannfilmer”, som jag kastade fram i min essä – alltså Weimartidens Mabuse-filmer eller Dr Caligaris kabinett? Förespeglar de mörka tider? Eller handlar det om tjugoförsta århundradets luttrade vetskap om vad som så lätt händer i grupper som bygger på gemensamma drömmar, om trygghet, meningsfullhet, en paradisisk gemenskap? Vi vill, vi behöver och vi längtar, men vi vet hur det brukar sluta.

I Sverige har vi begåvats med en säregen liten film på temat, en absurdistisk komedi kallad Det moderna projektet i regi av Anton Källrot, där en grupp människor flyr undan den materialistiska individualismen i samhället för att göra meningslösa övningar ute på landet under den allt mer storhetsvansinnige Simons ledning.

”Meningsfullheten är en konstruktion. Ett ramverk som vi måste kliva utanför för att på riktigt kunna utmana oss själva”, säger Simon. Porträttet av honom, ledaren som försåtligt söker underkuva genom att förkasta gruppmedlemmarnas egna tankar som ”inplanterade”, är träffsäkert. Och han spelas med fin fånighet av Jonathan Silén. Sökandet efter meningsfullhet har här förbytts i sin motsats. ”Är det tillräckligt meningslöst att sätta den där?” frågar en i gruppen under det gemensamma uppbyggandet av en best av pinnar; ett monstrum som bärare av det individualistiska självförverkligandets kravfullhet.

Återigen utmynnar gruppsamvaron i något helt annat än tänkt – men inte som i de gängse sektfilmerna. Kanske är meningslöshet det allra svåraste att åstadkomma, något övermäktigt? Filmkollektivet Ögat, som skapat Det moderna projektet åker nu runt i Sverige med sin film och vill gärna diskutera den med dig, publiken. Det återstår att se om diskussionerna kommer att hålla sig inom meningsfullhetens ramverk, och bli spontana, jämbördiga och givande för alla parter.

Annons