fbpx
Charlotte Wiberg Kritik & essä Charlotte Wiberg, 10 september 2016

Hajen som visste för mycket om självhjälp

När kampuppmaningen blir ett moralistiskt tic
The shallows (2016)

The shallows (2016)

Tidigt i The shallows uppenbarar sig slutet. Huvudpersonen Nancy kontaktar sin yngre syster och under det korta videosamtalet framgår att deras mor nyligen dött, att Nancy gör ett uppehåll i sina läkarstudier men att hennes far vill att hon ska komma hem och avsluta dem. Modern dog uppenbarligen av cancer och den surfande dottern befinner sig på en svårfunnen paradisisk strand modern en gång besökt. ”Not everyone can be saved, dad”, säger Nancy till fadern, som förebrår henne för att ha ”givit upp” och hänvisar till att modern varit en fighter, någon som kämpar.

Redan här förstår vi naturligtvis att filmen kommer att sluta på en annan strand, där Nancy är återförenad med sin syster och fadern, och helhjärtat har vigt sin framtid åt medicinen. Detta kan knappast kvalificeras som spoiler. Vi vet att filmen kommer att gestalta Nancys kamp att komma tillrätta med sin sorg i formen av en blodig kamp med en stor jävla vithaj. Och vi vet att hon kommer att vinna den. Återstår för betraktaren bara att upptäcka exakt hur denna kamp utspelar sig, och få sitt adrenalinpåslag. Och jo, filmen lyckas göra kampen spännande ändå. Fram till den sista kvarten med den enformiga slutstriden, som alltid är sig lik oavsett om det handlar om biljakt, kulspruteknatter, svärdsslagsmål eller whatever.

Det är ungefär när Nancy plockar upp den kastade fighter-handsken som filmen upphör att vara intressant. Hon bestämmer sig för att kämpa, att ge den där hajen vad den tål, och hon uttalar detta högt och ljudligt. Här finns förstås moralen, som är den blodiga berättelsens fikonlöv. Visserligen har Nancy i sitt kall som läkare – ett yrkesval en kan misstänka hänger ihop med moderns sjukdom – målet att hjälpa andra. Individens kamp för sin egen överlevnad – en överlevnad som består av kamp – är emellertid det överordnade motivet. Nancy skadas och måste vårda sig själv mellan attackerna, varvid hon pratar med sig själv som en doktor till sin patient (”Nu kommer det att göra lite ont men allt blir bra ska du se”). Modern dog men uppgiften är inte att alla ska räddas: uppgiften är den fortsatta kampen. Och genom att emulera henne som kämpe, fighter, kan Nancy gå vidare som självförsörjande individ, om än familjemedlem.

Hon blir emellertid också på ett fint sätt till sin egen moder – den som tröstar och vårdar. Mötet med hajen blir på så vis till att börja med också ett sorgearbete. Det som lockat hajen in mot stranden är en död val, som med stora röda öppna sår mjukt guppar med vågorna. Nancy tvingas ta sig upp på valen på flykt undan hajen. Det blir till en vacker bild av den döda, blödande moderskroppen, som dottern söker sin tillflykt på men måste överge. Hon tillfogas också ett eget blödande sår, en egen sårblomma som attraherar rovdjuret.

Tony Robbins: I am not your guru (2016)

Tony Robbins: I am not your guru (2016)

Steget från denna Jaws till ett par andra käkar är inte långt, nämligen de rektangulära som sitter på muskulösa självhjälpsgurun Tony Robbins. Jag kallar honom självhjälpsguru trots titeln på Netflixdokumentären om honom – Tony Robbins: I am not your guru. Som en stor vit haj står han där med den största, mest blixtrande vita tandrad det går att föreställa sig, i ett hav av människor som förväntar sig en avgörande livstransformerande och känslokatarsisk upplevelse av honom. Redan på väg in i salen är deras ögon blanka av rörelse. Men Robbins ger och Robbins tar, och en ”intervention” av honom innebär i allmänhet exponering och förödmjukelse lika mycket som bekräftelse.

I det fasansfulla extramaterialet till dokumentären skäller Robbins ut en ung kvinna som förlorat ett barn till följd av medicinsk felbehandling. Sorgen möter ingen förståelse av någon haj. Men när upphör kampuppmaningen att vara simpelt livsbejakande och när blir den ett moralistiskt tic?

I The shallows utspelas förstås en kamp på liv och död. Allegoriskt handlar den som sagt emellertid om en kamp för att komma över sorgen efter en moder. Ett annat eller kompletterande sätt att uppfatta Nancys kamp är att se det som ett kvinndomsprov – ett symboliskt rituellt hinder att överkomma på vägen in i vuxenlivet. Slutbilden på den perfekta solbrända lilla familjen på stranden, där systrarna tillsammans är på väg att ge sig i kast med vågorna, och fadern stolt ler över sina duktiga döttrar, är också bilden på en välsmord kampmaskin med välfungerande enheter. Det stora ärret på Nancys ben bär vittnesmål om den svåra exercisen bakom.

”Problemet är att folk tror att de inte ska behöva ha problem”, säger Tony Robbins. Han använder en aggressiv taktik på eventdeltagarna liknande det ökända raggningstricket att varva komplimanger med förolämpningar för att bryta ner bytet. I total motsägelsefullhet delar han ut örfilar för att väcka folk, men ger dem samtidigt löften om befrielse med hjälp av enkla formler. Hans flock dyrkar honom som en gud och lyder samtliga vinkar, samtidigt som han intalar dem att de handlar efter sina egna önskningar. Extasen som söks ligger inte i att uppgå i någonting främmande utan i att landa i vad som upplevs som egna djupast liggande känslor och behov. Joe Berlingers dokumentär om tältfrälsarfenomenet Robbins är fullständigt okritisk, beroende på att regissören själv haft en transformerande upplevelse av Robbins. Men den kritiska betraktaren reagerar ändå på de obehagliga inslagen i mass-sessionerna.

Ingenstans är väl konflikten mellan individualism och konformism så tydlig som i självhjälpssvängen: alla dessa konsulter för personlig utveckling, coachning, ”livsinspiration”. Det handlar om att tjäna det egna jaget, men samtidigt följs någon ledares likriktande lära. Parallellen till religion är omöjlig att undvika. Peppande uttryck som ”Make good choices!” eller ”Styrkekramar!” fyller ungefär samma funktion som ”Må Gud vare med dig!” Tror någon på syndarens nåd? Ja säkert, men inte så mycket i den dominerande populärkulturen.

När Nancys far säger till sin dotter att modern varit någon som kämpar, en fighter, vet vi att detta med kampen är något dottern kommer tvingas ta upp. Men det är också närmast det enda riktigt acceptabla sättet att presentera henne, förutsatt att det handlar om en god moder  och cancerpatient. Karakteriseringen av modern och Nancys transformation till någon beredd att ta upp kampen mot hajen (vilken gör det nödvändigt att hon också måste vinna den kampen) är som ideologiska emblem som täcker över rollfigurernas individualitet, närmast tvångselement, eller vad vi betraktar som självklarheter i ett ändå spännande och visuellt välgjort drama om en flicka, en död val och en haj.   

Annons