fbpx
Kritik & essä Jacob Lundström, 4 augusti 2016

Hemmakväll från helvetet

Tre nya thrillers exploaterar rädslan för illasinnad dörrknackare
Knock knock (Eli Roth, 2015)

Knock knock (Eli Roth, 2015)

Tre nya thrillers exploaterar rädslan för att filmkvällen ska avbrytas av en illasinnad dörrknackare.

I sin text om sekttrenden i amerikansk film nämner Charlotte Wiberg bland annat The invitation. Tillsammans med Joel Edgertons The gift och Eli Roths Knock knock bildar Karyn Kusamas tunga traumathriller också en annan amerikansk minitrend. Det handlar om filmer om välmående och välbärgade vita heteropar i Los Angeles vars tillvaro i villor med överdimensionerade fönster plötsligt kraschar samman.

När The invitation börjar är paret i fokus visserligen redan splittrat och en ny man har flyttat in i huset. Separationen berodde på sorgen efter ett förlorat barn. Ingen av dem har gått vidare, men hon har hittat en genväg till försoning eller åtminstone förträngning via en sekt. I The gift får det nyinflyttade äkta paret upprepade hembesök av en bekant från ett tidigare liv, medan gräsänklingen i Knock knock hamnar i klammeri med tonårstjejer i nöd.

Samtliga filmer utspelar sig till största del i en hemmiljö där ingen går säker. I Knock knock spelar Keanu Reeves rentav en arkitekt som sitter och kvällsjobbar när det ringer på dörren.

Att parens sköra idyll raseras behöver inte betyda att den var byggd på ostadig grund, även om det finns inslag av karma i The gift och Knock knock, utan fungerar snarare som en brutal påminnelse om att ingen kan gardera sig mot slumpen. Ett faktum som kanske blir särskilt skräckinjagande för människor som bor i flådiga villor i Los Angeles.

Den här minitrenden för tankarna till essäfilmen Los Angeles plays itself där Thom Andersen just reagerar på bilden av Los Angeles invånare som maktlösa offer för stadens osaliga nycker. Dessutom riktar Andersen kritik mot Hollywoods taskiga behandling av stadens modernistiska arkitektur. Varför väljer till exempel filmskapare så ofta att bosätta skurkar i arkitektoniska landmärken?

De något alldagligare människorna i The invitation, The gift och Knock knock får inte bo i Richard Neutras Lovell house (L.A. konfidentiellt) eller John Lautners Schaffer residence (A single man) men deras hus får hur som helst en framträdande roll i filmerna. Och i takt med att filmkonsumenter blir mer hemmasittande är det förstås bara logiskt att hågade producenter börjar exploatera rädslan för att både filmkvällen och bostadskarriären ska sluta med en illasinnad dörrknackare.

Annons