fbpx
Kritik & essä Stefan Ramstedt, 1 juni 2016

Patricio Guzmáns känsla för vatten

En resa genom Chiles förkoloniala historia
Pärlemorknappen (2015)

Pärlemorknappen (2015)

Film: Pärlemorknappen
Regi: Patricio Guzmán
År: 2015
Land: Chile
Speltid: 82 minuter
Bio: 3 juni

Patricio Guzmáns Pärlemorknappen inleds med en sekvens där vi ser en kiselsten. Stenen hålls upp av en hand som rör objektet. Motljuset skär genom den kvasitransparenta massan och studsar och skärs av när det träffar en buckla, spricka eller en skrovlighet i materialet. Det är en sekvens som är ett praktfullt visuellt ljusspel, och som avslutas med en närbild på en liten vattendroppe som ligger bevarad i en bubbla långt inne i massan.

Vattnet fungerar i Pärlemorknappen som en tematisk ram för det huvudtema som Guzmán (med något enstaka undantag) varit trogen sedan La batalla de Chile: La lucha de un pueblo sin armas (1975-1979): den fascistiska kuppen i Chile och dess följder. Det berättas att vattnet – och i synnerhet den kuststräcka som utgör nästan hälften av landets gräns – hade en central roll i landets förkoloniala samhällen, men att det förlorade sin roll i och med koloniseringen av landet. I filmen tillåts vattnet bli till en visuell och sonor figur, ett motiv. Vi ser och hör vattnet. Korta sekvenser vigda åt detta motiv är insprängda i filmen: ofta är kameran nära vattnet, vilket ger den – oavsett dess form – en abstrakt karaktär. Vi hör också vattnet: bäckar porlar, snö rasar, isblock knäcks, regn smattrar mot ytor. Även fast dessa ljud blandas samman med stråkar och flöjt, och trots att vissa landskapsbilder påminner om de påkostade bilderna vi ser i dagens naturprogram, så har dessa sekvenser en skönhet som inte tillhör vanligheterna bland de dokumentärfilmer som visas på landets biografer.

Guzmáns filmkonst består i huvudsak av att presentera fakta. La batalla de Chile krävde tre delar och 263 minuter för att återge en korrekt bild av det som hände före, under och efter statskuppen. Det är en film som är direkt och saklig. Hans senare arbete är präglat av samma vilja att återge fakta, men till skillnad från de tidigare verken använder sig Guzmán av metaforer, liknelser och omvägar. Pärlemorknappen är strukturerad efter vad som liknar en associativ logik. Liksom Guzmáns föregående film, Nostalgia de la luz (2010) är Pärlemorknappen en film om saker som till synes inte har något med varandra att göra, men som orsakar effektfulla resonanser när de binds samman. Guzmán går in i små detaljer, orelaterade berättelser, som sedan sömlöst vävs in i och för filmens huvudsakliga narrativ vidare. Filmens narrativa driv är lika slående som den visuella skönheten i dess bildspråk.

Pärlemorknappen (2015)

Pärlemorknappen (2015)

I Pärlemorknappen återser vi kvinnorna från Nostalgia de la luz, som vandrar runt i Atacamaöknen och letar efter kvarlevor från sina älskade, de så kallade desaparecidos, offren för Pinochets fascistjunta. Med Pärlemorknappen fortsätter Guzmán sitt sökande efter dessa försvunna människor, och det är i havet han nu söker. Men det är inte bara Pinochets offer som har försvunnit i havet. Med en hänvisning till Jules Verne visar Guzmán att, om än symboliskt, även ursprungsbefolkningen i Chile har slukats av havet. Om de metaforiska sammanlänkningarna av filmens stickspår förefaller långsökta, så helgar föremålet i detta fall medlen.

Formen tillåter Guzmán att binda samman det tema som han bearbetat sedan mitten på 70-talet, med en berättelse som han innan Pärlemorknappen ignorerat – den om förtrycket av landets ursprungsbefolkning. Vattnet öppnar på så sätt upp för nya berättelser, och för att berätta om den ursprungsbefolkning som bebodde Chile innan koloniseringen använder sig Guzmán av fotografier, journalfilm och intervjuer. Guzmán talar med äldre människor, ättlingar till landets ursprungsbefolkning. Han ber dem berätta om sig själva, och han ber dem tala på deras egna språk. Guzmán ber dem översätta ord: mamma, pappa, hav, stjärna. Han ber dem översätta orden ”gud” och ”polis”. De orden finns inte: ”Vi behöver inte det”. Pärlemorknappen är på så sätt inte bara en film om ytterligare ett förtryck, en förskingring, ett folkmord, utan även om ytterligare en utopi.

Annons