fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 17 maj 2016

Fascister tittar på film

Den etablerade svenska filmkritiken präglas av en hyfsad ideologisk samsyn – men det finns andra sätt att titta på film. Charlotte Wiberg läser fascistisk filmkritik som bortom förutsägbar antifeminism och antisemitism är oroande normal.

Som filmvetenskaplig student på 90-talet var jag fascinerad av receptionsstudier. Att makten över tolkning och uttryck är föremål för en ständigt pågående, meningsfull kamp ser vi i all tydlighet i diskussioner och debatter som om olika filmer med jämna mellanrum uppstår på kultursidor och ibland utanför dem. Ett aktuellt exempel är Erik Gandinis dokumentär film The Swedish theory of love och de frågor om feminism, personlig frihet och samhällelig kyla som ställs i samband med den.

Detta med möjligheten att förhålla sig till filmer på radikalt olika sätt, fullständigt på tvärs mot avsikt hos upphovsperson eller dominerande tolkningsmönster, handlar dock om mycket mer än den offentliga, synliga debatten. Då på 90-talet talades ofta om motståndsläsningar mot den hegemoniska diskursen. Sådant som flög under radarn. Det kunde handla om homosexuella män som identifierade sig med Judy Garland eller om läsningar som utmanade rådande smaknormer. Det vill säga, gärna om sådant som visar på motstånd mot en förtryckande samhällsordning. Men naturligtvis kan alternativa sätt att tillägna sig film och annan kultur lika gärna höra hemma i en världsbild som utmanar samhällsordningen från andra hållet och tvärtom uttrycka synsätt som i sig är förtryckande gentemot olika grupper i samhället. Tolkningar som kan stå för icke-demokratiska värderingar gentemot ett åtminstone jämförelsevis demokratiskt samhälle.

Idag råder det en relativ ideologisk samsyn i den svenska filmkritiken. Men så har det inte alltid varit. Under 1900-talet var vitt skilda ideologiska läsningar av film mer vanlig, inte bara i dagspressen. Det fanns ideologiskt hårdnackade teoretiker och kader av uttolkare som bekände sig till såväl fascism som kommunism.

De har inget utrymme på kultursidor eller i det filmkritiska etablissemanget. Att de inte syns och hörs i mainstreammedia betyder dock inte att deras röster inte finns.

Det händer dock att det fortfarande utlöses diskussioner som kan få golvet att gunga lite, som den om vithet i samband med Ruben Östlunds Play. Då uttrycktes kritiken dock oftast inom samma medier, på samma plattformar och av personer inne i den intellektuella klassen. Samtidigt var debatten ett exempel av många de senaste åren på att det finns en annan kritik som knackar på dörren i sociala medier, som bara ibland bjuds in och lyfts fram som intressanta annorlunda röster, och då gärna blir till ett slags talespersoner för ett förtryckt kollektiv.

Helt utanför mittfåran befinner sig de högerradikala och fascistiska opinionerna. Om Sverigedemokraterna ska räknas som ett fascistiskt parti eller inte finns det olika åsikter om – ”fascism light” skulle jag personligen kanske säga. Utanför mittfåran är de i alla fall och deras talutrymme i etablerade media har förvisso ökat i takt med att deras opinionssiffror stigit, men en del av det intellektuella samtalet har de inte blivit. De har inget utrymme på kultursidor eller i det filmkritiska etablissemanget.

Att de inte syns och hörs i mainstreammedia betyder dock inte att deras röster inte finns – de som ser på film utifrån den ”nya högerns” ideologiska flora har sina kanaler. Sina tidningar på och utanför webben, sina poddar och sina bloggar. Här ryms hållningar som kallas eller kallar sig socialkonservativa, högerpopulistiska, högerradikala, auktoritära, identitära, fascistiska eller neofascistiska, neonazistiska eller nationella, rasistiska eller supremacistiska.

Länge har fascister, nynazister och deras syskon betraktats som primitiva pajaser (vilket de också kan vara!), våldsdyrkande primater, lågbrynta kickers, serietidningsaktiga superskurkar eller helt enkelt psykiskt störda. En och annan förvirrad herre som ansett sig slå vakt om en anständig gammal värld gentemot dagens otäcka, feminiserade massamhälle har kunnat slinka förbi som ett pikant inslag. Sverigedemokraterna är ju som vi tror oss veta lågutbildade arbetslösa män på landsbygden, med allt vad det enligt gängse fördomar innebär. Kort sagt, radikalhögern har inte framstått som någon intellektuell utmaning.

Fascister tittar på film

Fortfarande finns det väl de som inbillar sig att bildning, konstnärlig verksamhet, intellektuell begåvning och hög kulturkonsumtion skulle vara vaccin mot den typen av villfarelser. Men i dag är samhället hotat inte bara av grovt näthat, järnrör och dumelaka fördomar. Eller rättare sagt kan de dumelaka fördomarna vara insvepta i sofistikerad retorik och intellektuellt tankegods. Den internationellt växande högerradikala rörelsen får en alltmer välartikulerad överbyggnad. Som Björn af Kleen beskrev det i sitt välskrivna reportage i DN från december, ”Den nya högern – ett eko från 1930-talet”, finns det en ny ”elit” i form av identitärer och konservativa radikaler, som har både kulturellt och ekonomiskt kapital och som ser sig själva som det so stikerade avantgardet, på en gång mer radikalt och på ytan mer polerat än dagens partiledning för Sverigedemokraterna. Denna välklädda nya höger är alltså inte ett speci kt svenskt fenomen utan en växande västerländsk trend.

Självklart är film en del av den kulturbevakning som också finns inom högerradikala miljöer. De sätt att tala om enskilda filmer jag har sett och hört i några av dessa många olika fascistoida sammanhang är på samma gång förutsägbart i sina uttryck för exempelvis antifeminism och antisemitism – och förvånande i sin normalitet. Det finns olika grader av ideologisk överspändhet men som regel reduceras filmer inte till deras ideologiska värde. De visar att dessa avvikare i mycket delar både smak och uttryckssätt från gängse etablerad filmoch kulturkritik, men ibland fullständigt vänder på begreppen och upp och ner på dominerande demokratiska värderingsmönster.

Den amerikanska podcasten Radix, en biprodukt av tidskriften Radix som leds av den vite nationalisten Richard Spencer, ägnar sig återkommande åt att diskutera film under rubriken ”The Ludovico hour”. Spencer tillsammans med gäster pratar avspänt om både ny och äldre film, både populär och så kallad kvalitets film, oftast utifrån ett diggar-perspektiv där de kan uppskatta njutningen av film även om de inte alltid lever upp till ideologisk standard. De gillar till exempel James Bond trots att, som de uttrycker det, Bond är en ”post-engelsk engelsman som räddar England från fascismen till förmån för Cool Britannia och Tony Blair” (det borde enligt deras uppfattning varit tvärtom). Det är mest Spencer som pratar och hans gäster presenteras inte alltid ordentligt, men de kommer från olika länder och representerar olika linjer inom modern radikalhöger, exempelvis högerlibertarianism.

Här finns högstämd retorik och omdömen som ofta handlar om vad som ur skribentens perspektiv är ideologiskt korrekt. Det blir inte sällan väldigt komiskt.

Diskussionen om Mad Max: Fury road är på sätt och vis förutsägbar men visar också prov på tolkningsmässig uppfinningsrikedom. Spencer beskriver filmen som fantastisk och väldigt komplicerad med många lager. Han och hans gäst presenterar sedan raskt sin tolkning av den som i själva verket anti-feministisk, en historia om hur drömmen om ett matriarkalt paradis krossas då detta i själva verket visar sig vara ett grymt ödeland – ett land kvinnorna förstört eftersom de på egen hand inte förmått ta hand om det på ett konstruktivt sätt. Kvinnor som försöker överleva utan män förfaller och blir grymma vildar! De är värre än det brutala patriarkat Mad Max och Furiosa flyr från. Härskaren Immortan Joe må vara en psykopat, men också den slags man som civilisationen bygger på. Någon som får saker och ting gjorda, till skillnad från den tama moderne mannen.

Mer överraskande är programmet om Sidney Lumets Network från 1976. Här presenteras en mediakritik och -analys som i de esta avseenden skulle kunna vara skåpmat på vilket filmvetenskapligt seminarium som helst. Socialantrologen Benedict Anderson och hans syn på nyheternas roll i nationsbyggande tas upp, medan sättet som media kommodi erar ilska och piskar upp den kritiseras (”varje vecka är det något nytt vi ska vara arga för”). Baudrillard och det hyperreala åberopas – nyheterna hittar på och skapar en egen verklighet. ISIS är en del av denna, finns mer i vår fantasi än i yttervärlden! Huvudpersonen Howard Beale med sin ilska mot det passiviserande konsumtionssamhället ses kuriöst nog som en föregångare för högerrabulister som Rush Limbaugh, Alex Jones eller Glenn Beck (och här är Spencer och hans gäster väldigt giftiga).

Fascister tittar på film

Även Slavoj Žižek får vara med på ett hörn när panelen gillande talar om hans kritik mot en kapitalism som tillhandahåller motståndet mot sig självt, säljer sig egen kritik. Ur den här aspekten spelar det heller inte längre någon roll vem som äger media, systemet är självgenererande. Men – samtidigt noteras Žižek ”tystnad” om vem som enligt Spencer & co äger in ytande i media. Ja, judar, naturligtvis. Detta är ett kort inslag, lätt att missa, och det enda som identi erar podden som rasistisk snarare än standardiserad vänster (även om, det ska sägas, antisemitism tyvärr existerar på sina håll inom vänstern också).

Richard Spencer är inte den enda på högerradikalt håll som talat gillande om Jean Baudrillard. Det gör exempelvis även svenska bloggaren Oskorei på sajten Motpol, ”höger om åsiktskorridoren” som den kallar sig. Där skrev tills nyligen även Lennart Svensson, tidigare medarbetare på nationaldemokraternas tidning Nationell idag och nuvarande medarbetare på efterträdaren Nya tider. Svensson skriver mest om annan kultur, men har även publicerat en serie texter om ” filmklassiker”, som Dune, Sagan om ringen, Det sjunde inseglet och Lawrence av Arabia.

Svensson motsvarar inte så lite den förvirrade herren som en klassisk stereotyp bild av en högerradikal. Här finns högstämd retorik och omdömen som ofta handlar om vad som ur skribentens perspektiv är ideologiskt korrekt. Det blir inte sällan väldigt komiskt. Som när Det sjunde inseglet kritiseras för sin som Svensson tycker orealistiska skildring av en riddares dödsrädsla: ”Jag förundrar mig över riddaren Antonius Block som, när han i början av filmen möter Döden, säger sig inte vara beredd att dö. ’Min kropp är beredd – inte jag själv.’ Då frågar man sig: vad är det för en krigsman som varit på fälttåg i det heliga landet, som inte essentiellt är beredd att dö?”

Eller när Sagan om ringen hysteriskt hissas för sin bild av kampen mellan ont och gott. ”Kreativitet, inspiration och samnationalism, idkande av ideal som heder och ära, debatt och samtal; detta är vapen mot globalismens negativitet, kaos och förstörelse.”

Samtidigt gör Svensson något som Spencer och hans besökare struntar i, nämligen tar upp konstnärliga grepp, rent formella aspekter av filmerna, och det ofta med enkla, skickliga grepp. Att ställa honom mot Radixpodden ger en liten bild av hur filmkritik till höger om högern kan se ut och hur stor variation det finns.

Många tycker kanske att en annorlunda filmkritik inte har så stor betydelse. Men så är det inte. Det är där liksom i exempelvis litteraturkritik som många av de där vardagliga övertygelserna kommer till uttryck. Och de kan vi behöva gå i klinch med. Då är det klokt att veta så mycket om dem som möjligt.

Annons