fbpx
Kritik & essä Jacob Lundström, 29 april 2016

Giorgos Lanthimos knäcker kärlekskoden i dystopiska dejtingdramat The lobster

Tillbaka till romantiken i Giorgos Lanthimos dystopiska dejtingdrama The lobster.

FILM. The lobster (Giorgos Lanthimos, 2015). Se filmen här.

Giorgos Lanthimos har bytt språk från grekiska till engelska men fortsätter att närstudera våra nära relationer, och gärna liksom snett underifrån, så att de maktförhållanden vi underkastar oss blir extra iögonfallande. I familjedramat Dogtooth från 2009 tog sig till exempel en faders auktoritetsbehov diktatoriska dimensioner, medan rädslan för separationsångest i The lobster har lett till att tvåsamhetsnormen upphöjts till lag.

I filmen inackorderas såväl änkor som nyseparerade på ett singelhotell och får 45 dagar på sig att hitta en ny partner. Visst påminner upplägget en hel del om Paradise hotel? Men i The lobster får överblivna singlar inte åka ut på barturné – de förs ner till transformationsrummet och förvandlas till valfritt djur. Colin Farrells missmodiga rollfigur har bestämt sig för att bli en hummer om han inte lyckas hitta en partner, eftersom han lockas av tanken på livslång fertilitet.

Fram träder bilden av ett samhälle som har prioriterat känslomässig riskminimering och förstatligat flörtandet. Men kanske kan det lika gärna betraktas som ett rationellt korrektiv till vår tids romantiska föreställning att det inte räcker med att träffa någon utan att det måste vara ”den rätta”?

Det kan anses oromantiskt att försöka förstå kärleken, att bryta ned den i mindre beståndsdelar och därmed göra sig blind för dess väsen, men det finns vetgiriga vetenskapsmän som har forskat på området. Kärlek är en fråga om oxytocin som utsöndras i hypofysens baklob och reglerar vår förmåga att knyta an, menar till exempel neurovetenskapen.

Mer humanistiskt lagda forskare skulle kanske vilja tillägga att det handlar minst lika mycket om kulturell hjärntvätt. Och filmmediet har onekligen gjort sitt för att slå blå dunster i ögonen på oss. Vi tittar upp på vita duken och lär oss vad det innebär att älska.

I sin nya essäbok Kärleksförklaring skriver litteraturvetaren Anders Johansson kärlekens idéhistoria med hjälp av bland andra Platon, Stendhal, Freud, Brøgger och Žižek. I en dialektisk balansgång mellan förklaringsmodeller som lutar sig mot natur respektive kultur ifrågasätter han om Lena Philipsson verkligen hade rätt när hon sjöng att kärleken är evig.

Visst har människor alltid haft känslor för sina närmaste, men det dröjde till uppkomsten av det moderna samhället innan vi började tillskriva känslorna en romantisk betydelse. Det var först under 1600- och 1700-talet som kärleken i västvärlden förvandlades till en passion som inte kunde underställas omgivningens kontroll. Det moderna subjektet var en människa som kunde förändras och därmed kunde börja drömma om något annat än att finna sig i ett påbjudet äktenskap.

Johansson refererar till den tyske sociologen Niklas Luhmann som istället för att utröna vad kärlek ”är” har skrivit om den som medium, semantik och kod. Enligt Luhmann existerar kärleken genom att den kommuniceras: ”I denna mening är mediet kärlek självt ingen känsla, utan en kommunikationskod. Det är genom att personerna orienterar sig efter kodens regler som känslor kan uttryckas, bildas, simuleras, undvikas och tillskrivas andra – och personerna kan förbereda sig på konsekvenserna av att en sådan kommunikation realiseras.”

Här någonstans läggs grunden för att alla en dag ska säga I love you i en Woody Allen-film.

Colin Farrell och Rachel Weisz i The lobster

Colin Farrell och Rachel Weisz i The lobster

Romaner, serenader och filmer har spridit kärlekens språk till massorna som har lärt sig både fraserna och känslorna. Kärlekens gester fungerar trots eller kanske tack vare att de är genomskinliga. Romantiska komedier reproducerar koden men det spelar ingen roll att vi redan känner till början, mitten och slutet. Det finns handböcker och kurser i dejting och raggning som lär ut praktisk tillämpning av koden. Alla par har en unik mötesberättelse som låter ungefär likadant.

För den som först har väntat otåligt vid mobilen och sedan ägnat timmar åt att dechiffrera ett sms, kommer det inte som någon nyhet att kärlek är kommunikation, lika delar känslostormande språkförbistring och själasörjande ömhetsbetygelser.

Men om kärleken är kodbaserad kan den förstås skrivas om. När samhället till en början häftigt spjärnade emot de nyförlösta subjektens romantiska impulser blev kärleken lika mycket förknippad med lidande som med lust, när de älskande inte kunde få varann. Sedan dess har västvärlden så sakteliga omfamnat kärlekens ideologi och trots att det finns gott om romantisk fiktion utan lyckligt slut har filmen framför allt blivit förknippad med en kyss innan slutskylten.

Frågan är bara om filmmediet fortfarande har tolkningsföreträde över kärlekskoden.

Om vi tidigare har lärt oss att språka på romantiska genom att titta upp på vita duken, och sedan försökt praktisera det efter bästa förmåga i verkligheten, blickar vi idag ned i mobilen och fingrar begärligt på skärmen. Anders Johansson undrar i Kärleksförklaring om ”kärlekens fysiska gester håller på att förflyttas från möten med andra mänskliga subjekt – på ett dansgolv, vid en middag, på ett tåg, ett bibliotek, en strand – till kontakten med kommunikationsmediet”.

I The lobster är det som om utvecklingen har gått varvet runt. Samhällsstyret underkänner vedertagna romantiska premisser och ifrågasätter rentav det moderna subjektets föränderlighet. Människorna definieras istället à la checkboxar på dejtingsajter. Samtidigt kan det faktum att filmens singlar paras ihop efter minsta gemensamma lyte tolkas som en reaktion på samtidens skoningslösa dejtingmarknad där potentiella livspartners sorteras bort med en swipe på skärmen.

I filmen ska ingen behöva bli lämnad på grund av sin närsynthet, sitt näsblod eller ett haltande ben. Det är en direkt antiromantisk policy som blottar problemen med att försöka reformera bort separationsångest – kärlekens värde står ju i relation till risken att förlora den. För övrigt är det kontraproduktivt eftersom en förtryckande omgivning med arrangerade äktenskap förstås bara skapar perfekta förutsättningar för old school-romantik à la 1600-tal.

Trots satiren över tvåsamheten är The lobster ingen film som vänder sig mot kärleken. Livet blir inte mycket roligare för den som lyckas rymma från sitt resonemangsäktenskap och söker skydd hos skogsbaserade singelfundamentalister – som bestraffar sexuell närkontakt med kniv. Varken ”parliv till varje pris” eller ”ensam är stark” framstår därför som attraktiva maximer.

Som vanligt hos Lanthimos finns det dock fritänkare som vill dyrka upp ideologiska låsningar, bryta sig loss från andra människor, för att uppfinna världen på nytt. Filmens hjältar är avgjort romantiska.

Colin Farrell och Rachel Weisz finner varandra i skogen och för att inte väcka anstöt hos sin singelgerilla tvingas de uppfinna ett eget kodspråk. De rymmer iväg för att lyssna på musik, står panna mot panna och vaggar i takt till tonerna av Nick Caves och Kylie Minogues ”Where the wild roses grow”. Det är årets vackraste kärleksförklaring.

Annons