fbpx
Kommentar & debatt FLM, 29 mars 2016

Varför vända kritik till ett hot mot yttrandefriheten?

Filmskaparna svarar på Charlotte Wibergs replik om Extramaterial.

Del 4: Filmskaparna replikerar på repliken i debatten om Extramaterial och cinemagi.

“Ärligt talat, här känner jag doften av officiella uttalanden i partiorganet”, skriver Charlotte Wiberg angående vårt svar på hennes text kring vår film Extramaterial.

Varför blir det så lätt så att man vill vända ett kritiskt förhållningssätt till innehåll till ett hot mot yttrandefriheten? Då Mike Godwin studerade internetfora på 80-talet observerade han att längre diskussioner konsekvent urartade. Förr eller senare jämfördes någon eller någons ståndpunkt med Hitler eller fascismen. I detta skede blev det svårt att föra tillbaka diskussionen på sakliga banor.

Vi tycker att varje område bör kritisera sin egen arena och är med i skapandet av detta rum: vi efterlyser fler bilder, inte färre. Vi anser att det utbud av bilder man möter vi vardags idag upprepas igen och igen och begränsar människan – inte att människan behöver kontrolleras och styras genom någon form av uppbygglig film.

En intressant fråga kvarstår dock: hur kan man arbeta aktivt anti-totalitärt utan att själv uppfattas som dogmatisk?

Om man på allvar är intresserad av mångfald och vill bredda uttrycks-spektrat i tillvaron är detta något som kräver en aktiv handling, en medveten politik. Lämnad åt en godtycklig marknad kommer dessa uttryck oundvikligen att strömlinjeformas.

Redan för 40 år sedan slog den omtvistade Harry Schein larm: “Långt viktigare än att isolera enskilda media eller branscher är det att utforma en sammanhängande informations- och kommunikationspolitik, en ny mediapolitik. (…) Såvida vi inte föredrar att en dag om fem, tio, femton eller tjugo år vakna, upptäcka en miljö med vilken vi vantrivs, och fråga oss själva hur detta har kunnat ske, varför ingen förstod vad som höll på att hända, och varför samhället alltid ingriper för sent.”

Vi vaknar idag i ett bildsamhälle som verkar ha glömt det mesta Hannah Arendt (apropå Godwin) skrev om den banala ondskan, och vars hållning gentemot bilder och dess konsekvenser driver oss att realisera bilder vi tycker saknas och som går emot filmområdets otaliga konventioner. Detta är ingen stormande revolution utan ett långsiktigt arbete där målet är att aktivera den kritiska blicken hos åskådaren. Det ska inte vara förbjudet att göra raffel och trams men både att producera och konsumera det borde vara aktiva val som görs i relation till en vid flora av andra val man kan göra, och med en  medvetenhet om att även ”trams” har en inverkan på våra liv. Ett tragikomiskt exempel från en studie från 2008: par som tittar mycket på romantiska komedier skiljer sig i betydligt större utsträckning än andra.

Om vi tänker på ett minne i våra liv, eller en bild vi har sett någon gång, är det ofta svårt för oss att sortera mellan vad som är vad. De har likartad påverkan på hur vi ser på vår vardag. Därför behöver vi lära oss hur bilder är uppbyggda och förstå varför de är gjorda.

Ett tänkvärt exempel på detta finns i ett reportage som SVT sände om en IT- säkerhetsexpert på FRA. Han listade upp de vanligaste felen när hans yrke skildrades på film och tv, bland annat “föreställningen om att man kan ta sig igenom ett försvar om man bara försöker tillräckligt länge. Så fungerar det helt enkelt inte”. Han beklagade de ofta förekommande problem som uppstod när “beslutsfattare tar del av sådana här berättelser och i sin tur använder det som underlag för sina egna beslut”.

En lektor i filmregi på Stockholms dramatiska högskola gick i cinemagins försvar: “Den dramatiska funktionen är viktigare än att porträttera något exakt som det är i verkligheten. Verkligheten är ofta ganska tråkig. Det handlar om att föra en berättelse framåt hela tiden.” Det hade Leni Riefenstahl hållit med om (Godwin igen).

Vi beklagar denna attityd som vill bevara status quo i ”cinemagins” namn. Synen på konsten som fri, och rädslan för att fördelning av allmänna medel har en instrumentell princip är naiv i en praktikers ögon. Konstens, eller filmens, möjlighet att bli till och få spridning kommer alltid att styras av intressen, oavsett om det är filmavtalets parter eller ett institut med uppdrag från politisk instans. Det handlar om hur man ska använda de allmänna medel som tillförs produktion och distribution. Vi efterlyser ett diskussionsklimat där smak inte är överordnat omdöme. Smakfrågor har en tendens att stanna i tanke.

Maximilien Van Aertryck (regissör) & Axel Danielson (producent)

Annons