Del 1: Charlotte Wiberg recenserar Extramaterial och startar debatten om cinemagi.

Häromfredagen visade K special-dokumentären Extramaterial, en annorlunda bakomfilm till inspelningen av italienska maffiafilmen Salvo från 2013. Maximilien Van Aertryck, som regissören till Extramaterial heter, gör inga intervjuer med medverkande, pratar inte ens med någon och förmedlar ingen direkt bild av den typ av film som skapas utan bara en indirekt. Resultatet är snarast är en kontrastbild till den uppenbarligen romantiska och våldsamma gangsterfilmen.

Scener visas ur obekväma och avslöjande vinklar eller istället via exempelvis ljudarbetarnas hårt koncentrerade ansikten. Vi ges döda punkter i och omkring inspelningsarbetet, vapenattrapper som bärs omkring, en väntande skådespelare, oanvänd utrustning, suddiga ryggar som skymmer sikten. Det är så mycket Verfremdungseffekt det över huvud taget kan bli.

Och som om inte detta vore nog klipps också textskyltar in i bilderna, där Van Aertryck distanserat och med avståndstagande kommenterar det hela. Exempelvis såhär: ”På inspelningen iscensätts mord dagligen. Det slår mig att jag aldrig sett ett i verkligheten. Är det såhär det ser ut?”

Eller såhär: ”Vi som gör film verkar vara besatta av berättelser om dramatiska öden, omöjlig kärlek och rättrådiga hjältar. Men världen kan inte bara skildras utifrån dessa mallar. Ju färre nyanser desto mer begränsad blir också vår världsbild. Bilderna vi möter påverkar vårt beteende och hur vi föreställer oss framtiden. De som sprids mest får också störst inflytande. Att skildra världen innebär ett ansvar. Vi som gör film tar inte det på tillräckligt allvar.”

De här träiga och moraliserande kommentarerna är vad som får en annars genialisk idé att falla platt. Men det är klart, utan dem finns det ju utrymme för tvetydighet. Utan textskyltarna skulle tankarna kunna gå i helt egna banor. Kanske fascineras av att alla dessa små enskilda triviala delar faktiskt skapar en helt annan värld, en cinemagisk verklighet. Jag har inte sett Salvo. Ärligt talat får de detaljer ur berättelsen som framgår mig att tveka – hitman, blind kvinna, mirakel… Men Extramaterial i sig gör mig inte mindre intresserad av att se den. Eller mindre intresserad av att över huvud taget se spektakulära historier ur livets gränsområden.

Van Aertryck hade inte behövt tala om ”vi som gör film”. Han gör en form av film (och bra sådan, som i fallet med kortfilmen Hopptornet som vann pris på Göteborgs filmfestival). Skaparna till Salvo gör en annan form av film. Men det Van Aertryck vill är förstås att sprida ett slags manifest. Det blir bara så klumpigt och malplacerat att göra det som antites till en maffiafilm – som anklagas för att vara en maffiafilm.

Mainstreamfilm må framstå som förljugen i många avseenden, men när det gäller existentiella gränsupplevelser som chockartat drabbar den enskilde lär det helt enkelt vara omöjligt att skildra dem som de ”är”. Det vi uppfattar som realism tenderar för övrigt även det vara underställt konventioner.

Filmens exekutiva producent Ruben Östlund använde just italiensk maffia som exempel på direkt filmpåverkan under utfrågningen om förutsättningarna för svensk film, som hölls i riksdagen i slutet av februari. Han tar upp hur journalisten Robert Saviano beskrivit en direkt förändring i hur maffiamedlemmarna började hålla sina vapen, efter att ha sett en film av Quentin Tarantino. Människor är imiterande varelser. Därför måste vi lära oss hantera detta med film, så tidigt som möjligt.

Och naturligtvis utövar film stilinfluenser. Liksom musik, litteratur och andra kulturella uttryck. Att börja diskutera och lära ut om film mer på grundskolenivå är säkert bra, eftersom vi lever i en kultur med mycket rörlig bild omkring oss. Men om det ska vara på premissen ”film är särskilt farligt” går vi bara tillbaka till den upptrissade demonisering som rådde under videovåldstiden eller de tidigare kraven på politisk korrekthet i ordens verkliga betydelse.

Vad gäller den eviga frågan om filmpåverkan kan vi kanske någon gång vidga blicken och tänka på tusentals år av fiktion. Fulla av ”dramatiska öden, omöjlig kärlek och rättrådiga hjältar”. Och, inte minst, mord. Vem bryr sig om att svärdsslagsmål i en Shakespearepjäs förmodligen inte spelas realistiskt på scenen. Det är tråkigt att filmskapare riktar den där begränsande och fördomsfulla blicken mot just filmmediet, som ska underställas särskild skrutinisering och kontroll.

I fråga om ”rättrådiga hjältar” finns det emellertid tack och lov tillräckligt med fiktion som komplicerar den bilden. Inte minst just maffiafilmer, som ju ofta är lika moraliskt tvetydiga som sina rollfigurer. Och det är underförstått att en maffiafilm skildrar våld. Att en skräckfilm har otäcka, ofta blodiga scener. Etcetera. Att strunta i genrer är att försöka bryta det kontrakt som råder mellan åskådare och bildskapare i det narrativa spelet. Den som vill bryta med genrekonventioner är alltid fri att göra så. Nya sätt att berätta och nya områden att berätta om för filmen framåt. Men att beskylla genrefilm som följer genrekonventioner för att ”inte ta sitt ansvar” är att agera politisk kommissarie över ett enormt område av väl utvecklade kulturella uttryck och behov.

Jag hoppas bara att inte Östlunds argumentering och Van Aertrycks Extramaterial förebådar en stor nymoralistisk våg som mentalt skulle skicka oss minst tre decennier tillbaka i tiden, dit där det fanns en avsaknad av just nyansering, och en begränsad världsbild i fråga om detta med filmpåverkan och vad som är rätt eller fel att gestalta. Men i det långa loppet är jag hur som helst övertygad om att cinemagin, vilken form den än uppträder i, vinner över välmenta men missriktade ”allvarsuppmaningar”.