fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 10 februari 2016

Kåtslaget om vita duken

Var går egentligen gränsen för pornografi? Charlotte Wiberg skulle vilja bli avprogrammerad och önskar att vi kunde strunta i frågan.

Sex må vara en stor del av livet, men när det är en stor del av en film brukar mottagandet bli polariserat. Traditionellt har mycket sex betraktats som suspekt i sig. Det närmar sig pornografi, och pornografi är, om ordet används i en filmrecension, som regel underförstått något dåligt. Men även utan att vara porr har mycket sex setts med skepsis. Liksom med våld är det något grovt och vulgärt, något som kan chocka ögat och helst bör skildras indirekt, genom antydningar. Det ska inte förekomma omotiverat; är det ett självändamål ses filmen som sensationalistisk, cynisk, exploativ.

Det är också minerad mark för att det riskerar förstärka en kultur där kvinnor objektifieras. ”Hur” är lika viktigt som ”hur mycket”. Vem och vad är det som visas? Vem är aktiv, vem är passiv? Här kan allt gå fel. Heterosex i missionärsställning kan vara trist och normativt. Men en aktiv kvinna som är i fokus visuellt kan innebära porrighet. Det kan även två kvinnor tillsammans göra. Och där, liksom när det gäller två män tillsammans, kommer vissa blickar som möter filmen otvivelaktigt vara homofoba. Alternativa begärsmönster, som dominanssex eller någon form av fetischism förekommer som regel inte, såvida de inte spelar en rent narrativ roll (som i Fifty shades of Grey). Det verkar ligga bortom vår aktiva, gemensamma föreställningshorisont.

Jag tänker mig dock att toleransen ökar och är betydligt större i dag än den var på, säg, 1960-talet. Men jag kanske bedrar mig genom att ha en slentrianmässigt utvecklingsinriktad historiesyn, enligt vilken vi ständigt blir alltmer upplysta, vidsynta, förnuftiga. Vidsyntheten sätts på prov av Gaspar Noés Love. Den är uttryckligen gjord för att tänja på gränser. Den visar utdraget och explicit sex i 3D. Den säger sig vilja göra något nytt: visa reellt sex på ett explicit men samtidigt romantiskt och intimt sätt som involverar eller kanske snarare tillfångatar åskådaren. Hans ärende liksom resultatet är mer sentimentalt än chockerande – men en chockscen har han inte kunnat låta bli att infoga, en ejakulation som sprutar rakt ut mot publikens ansikten.

Love (Gaspar Noé, 2015)

Love (Gaspar Noé, 2015)

Det är en intressant effekt. Den ansiktsdusch som kvinnan får i den genomsnittliga heteroporrfilmen delas ut till hela publiken; det vill säga, publiken försätts i den stereotypt kvinnliga, mottagande positionen. Det finns kvinnor som gillar detta, det finns förmodligen fler som inte gör det. Hur som helst är det en främst manligt kodad fantasi, och Noé slänger tillbaka den i den manliga publikens ansikten. Vi kvinnor är vana. Å andra sidan kan vi lacka ur just därför – försatta att evigt vara kanvas för mäns härskarscenarier.

Men eftersom i princip alla känner till den scenen, och har gott om tid att förbereda sig, stålsätta sig inför vad som kommer blir den en distanseringseffekt. Det är som det ökända klitorisklippet i Lars von Triers Antichrist (fast betydligt mindre jobbigt och kanske till och med njutbart för vissa). Distansen är påkopplad från början, och olika synsätt eller tolkningsmönster används för att rättfärdiga den. I det internationella mottagande av Love framgår att humor är en vanlig strategi för detta och en kritiker redogör för hur folk runtomkring henom börjar fnissa under filmens långa inledande sexscen.

Filmens unga kroppar är perfekta. Den kvinnliga huvudpersonen Elektra har snygga underkläder och sexiga över knäet-strumpor. Att det hela ändå blir romantiskt, intimt och sentimentalt snarare än Helmut Newton beror på den mjuka belysningen, den mjukt bedrövade musiken (Satie och Bach), de många och långa kyssarna och själva temat förlust och sorg. Kanske är det delvis för att jag lätt kan identifiera mig mer erfarenheten att genom en oöverlagd handling för alltid förlora en älskad person som jag blir så berörd. Men 3D-formatet hjälper till att skapa intimiteten. Jag kommer nära, jag kommer in i rollfigurernas värld.

Love (Gaspar Noé, 2015)

Love (Gaspar Noé, 2015)

Till filmens mindre sympatiska aspekter hör den manliga huvudpersonen Murphys förfärliga personlighet. Han är en kåt men arg ung amerikan i Paris. Och på ett ställe kan hans intolerans nog göra filmen sårande – det gäller scenen där Murphy som en gränsöverskridande erfarenhet ska ha sex med en transperson, men äcklas av det. Jag skulle gissa att många transpersoner är trötta på att framställas som skrämselobjekt och gränspersoner. Murphy har verkligen sina begränsningar. Han är en cineastisk fanboy av det oironiska slaget, som går omkring iklädd en t-shirt med Fassbinder i hårdrockstypsnitt och har en Taxi driver-affisch hemma på väggen. Kanske påminner Murphy rentav om regissören själv, den numera 52-årige Gaspar Noé, som sagt att Travis Bickle är en av hans inspirationskällor. I en scen berättar Murphy också att han drömmer om att göra en film ”som bara består av blod, tårar och sperma”. Men för det mesta spelar det inte någon roll. Även en idiot kan älska och sörja, och scenen där Murphy gråter i badkaret är nog en av de sorgligaste jag någonsin sett.

Kuken och sperman kommer i fokus i denna romantiska värld på ett sätt som påminner mig om Andres Serranos konsekrering av ”det låga” i det kända fotografiet Piss Christ genom att förläna det skönhet och sammanställa det med ett heligt objekt. Men exponeringen skapar också sårbarhet och är en traditionellt feminin position. Kanske är  klichén med att för ett ögonblick skjuta med den som ett vapen tjänar som en avvärjning; ett sätt att återta kontrollen, om så bara för ett ögonblick.

Men jag frågar mig också om jag hade kunnat sitta igenom ejakulationsscenen utan att begränsas av frågan om förhållandet till pornografi. Den blir till en stoppskylt som förhindrar mig att fullt ut ta del av filmen.

Så gott som alla kritiker svänger sig med termer som ”money shot” och ”cum shot”; ingen vill verka pryd, den pornografiska terminologin har spritt sig sedan porr blev ett nätdistribuerat folknöje och respekterat forskningsämne. Men ingen är helt oberörd. Nästan alla har någon form av reservationer, även de positiva recensionerna. Kritiken är övervägande negativ. De flesta är dock överens om att filmen inte är pornografisk.

Love (Gaspar Noé, 2015)

Love (Gaspar Noé, 2015)

Jämförelsen är som sagt nästan oundviklig. pornografi är för de flesta den förbjudna zon som filmen inte ska beträda för att godkännas i kritikens ögon. Även jag gjorde någon slags mekanisk avcheckning på hemvägen efter filmen: nej, jag uppfattade den i det stora hela inte som pornografisk, främst baserat på den lösa bolinen att den inte gjorde mig upphetsad utan svepte in mig i den varma, rosaröda och bitterljuva förlorade romansen.

Jag skulle vilja bli avprogrammerad. Jag skulle önska att vi kunde strunta i frågan om en film blir pornografisk eller inte, bara för att den innehåller sex. Det krymper vår horisont och låter oss inte betrakta det sexuella och sinnliga utan att stänga in det i en uppsättning klichéer, och framför allt, för att vi vägrar ge det ett egenvärde: det är från början misstänkliggjort.

Love är inte den enda film som tänjer på gränser, men kanske är den mer eller mindre ensam om att inte använda porrskådisar som stuntpersoner, lösvaginor eller dylikt, men den är inte ensam om att vilja nå fram till en intim, passionerat känsloladdad sexualitet.

Alldeles i början av årtusendet kom Patrice Chéreaus film med den talande titeln Intimacy, som vann Guldbjörnen i Berlin men ändå fick ett polariserat mottagande på grund av ganska ingående sexscener, där även mannen exponeras. När jag ser om den tycker jag att mängden sex är ganska beskedlig. Men jag har sett den rubriceras som ”porr” på nätet likafullt. En del åskådare lär bli besvikna.

Förutom Love finns en serie filmer från det här decenniet som innehåller betydligt mer sex än Intimacy. Jag tänker på Främling vid vatten, Blå är den varmaste färgen och Nymphomaniac. Alla tre har blivit väl mottagna, i Sverige i synnerhet Blå är den varmaste färgen som påminner en hel del om Love, trots lösvaginor, eftersom det sex som förekommer helt enkelt är en del av den kärleksrelation filmen handlar om. Men även positiva kritiker uttryckte ofta klara reservationer mot sexscenerna. Goda omdömen förklarades genom att klargöra att det inte handlar om pornografi , och att sexscenerna är ”nödvändiga för berättelsen”. Förnumstigt påpekar några stycken att den starkaste nakenheten inte uttrycktes med sexscenerna.

Möjligen är vi vid något slags brytpunkt där sex kommer att bli ett alltmer ”normalt”, integrerat inslag i filmer. Men vi är inte helt bekväma med det i dag, och det beror mer på oss än på filmerna, skulle jag vilja säga. Uppfattningarna kan helt enkelt komma att ändras i takt med att filmer visar mer och mer sex. Med tiden kommer kanske greppet i Nymphomaniac, att låta anonyma porrskådisar gestalta det mest explicita sexet, att ses som mer exploaterande än scenerna i sig. Då kommer vi att kunna se tillbaka på Love som ett skönt genombrott.

Annons