fbpx
Bloggar Stig Björkman, 26 januari 2016

Vi som älskat Ettore Scola så mycket

Stig Björkman saknar en av den italienska filmens största
Vi som älskade varann så mycket (1974)

Vi som älskade varann så mycket (1974)

Det är alltid smärtsamt, när människor som står en nära går bort. Jag kände inte Ettore Scola, men det var ändå en människa som tycktes tillhöra ens närmaste vänkrets. På avstånd, visserligen, men någon med gemensamma intressen och gemensamma passioner och med film som gemensam nämnare.

Det finns många sätt att försöka återknyta kontakten med en saknad person. Jag plockar fram Serverat (La cena) ur dvd-biblioteket, för jag vet att här kommer jag att bli bjuden på en storslagen lukullisk fest och en bjudmiddag utöver det vanliga.

Serverat är – som så många av Scolas filmer – begränsad i antingen tiden eller rummet eller i båda dessa enheter. Här är spelplatsen en restaurang, och de många borden har reserverats för några av italiensk (och fransk) films främsta skådespelare, som inte bara ska njuta av maten utan också bli huvudpersoner i var sin liten historia. Episodfilmen och novellfilmen var ju under 60- och 70-talet en fransk och italiensk specialitet, där vitt skilda regissörer bjöds in att göra en film av kortare format. Serverat är en påhittig variation av detta. Här får alla dessa miniberättelser och skissartade människodramer samsas under ett och samma tak. Ett genialt drag av Scola som bullar upp till förrätt, varmrätt och dessert, inte olikt tre akter i ett väl anrättat kammarspel.

Restaurangen i Serverat är naturligtvis uppbyggd i en filmstudio, men interiören är inspirerad av en klassisk restaurang ett stenkast från Spanska trappan i Rom, Otello. Den var häckplats för många intellektuella under 60- och 70-talet. Här hade Alberto Moravia ett stambord, här brukade Fellini titta in på nattkröken och här satt Scola med författarbröder som Cesare Zavattini och Tonino Guerra. Jag bodde i Rom under flera somrar på 60-talet, och då och då, när jag hade råd, tog jag en pasta på Otello. Man pekade ut Moravia åt mig, men Scola var ju ännu inte någon celebritet.

Maten och matlagningen ges ordentligt utrymme i Serverat, men viktigast är ändå de samtal som utväxlas vid borden. För är det någonting som adlar alla Scolas filmer så är det dialogen. Få regissörer har behandlat språket och ordväxlingar med samma omsorg. Och även om idiomen ständigt växlar, från finsalongernas tirader till de intellektuellas utläggningar eller vardagslivets och arbetslivets jargonger, så är de återgivna med en beundransvärd exakthet. Också de vulgära okvädningsattackerna i Fula, skitiga och elaka äger en helt fantastisk och fantasirik laddning och precision. (Jag hade under många år och genom dussintalet filmer glädjen att översätta Scolas verbala ekvilibristik till svenska. Och inte minst i Fula, skitiga och elaka var det ett sannskyldigt nöje att försöka hitta synonymer till alla mustiga könsord och svavelosande svordomar som yrde kring Nino Manfredi och hans olycksbröder i slummen.)

I afton dans (1983)

I afton dans (1983)

Men – vad gör då denne ordkonstnär 1983? Jo I afton dans (Le bal), en nostalgitripp till ett danspalats, där ett antal dramer och lustspel (likt upplägget i Serverat) utspelar sig på dansgolvet utan att ett enda ord yttras i filmen!

Ja, Scola var inte bara en manusskrivande regissör, han var också en bildskapare av rang. Se bara den fantastiska och ekvilibristiska inledningen till En alldeles särskild dag. En kameraseglats genom det stora och larmande bostadskomplexet och vidare in i lägenheten där filmens kvinnliga huvudperson (Sophia Loren) bor med sin familj. I ett enda magiskt bildsvep får vi bekanta oss både med den barnrika familjen och den så tidstypiska miljön.

En alldeles särskild dag är liksom Vi som älskade varann så mycket en komedi om oss människor – på italienska. Deras nationella tillhörighet är inte att ta miste på, inte bara på grund av språket utan också genom sina nyckfulla och plötsliga pendlingar mellan eufori och vemod, mellan storvulenhet och småskurenhet, genom det sociala ansvarskännande och det politiska patos som genomsyrar filmerna.

Vi som älskade varann så mycket skildrar 30 års italiensk historia genom fyra människors öden. Vi får följa tre ”musketörer” från andra världskrigets slutskede fram till 70-talets mitt, deras sociala karriärer och deras sentimentala erövringar. Och mellan dem står en kvinna som älskat dem alla tre och som de har älskat och övergett och övergetts av. Det en film som på djupaste allvar och fördomsfritt lättsinne vill resonera om det mest väsentliga i livet, om vår kapacitet för och våra möjligheter till vänskap, kärlek och trohet.

Scola var en filmskapare som var djupt rotad i den italienska filmhistorien. I Vi som älskade varann så mycket skapar han referenser till både Vittorio De Sica och dennes Cykeltjuven, liksom till Antonionis Feber – eller till Fellinis Det ljuva livet, när han i en scen låter ett par av huvudpersonerna bli nyfikna vittnen till den berömda scenen vid Fontana di Trevi.

Vi som älskade varann så mycket är en av Scolas mest generösa filmer, sprängfylld med iakttagelser och detaljer, som förhöjer och komplicerar den starka verklighetskänslan. Den regissör (som liksom Scola här) kan skildra en människas förvandling från vemod till förtvivlan genom fyra passfotografier i en fotoautomat har min odelade beundran.

Splendor (1989)

Splendor (1989)

Den nostalgiska Splendor, där titeln hänvisar till den biograf som är filmens centrala spelplats, är också en film späckad med referenser till filmhistorien. Som Fritz Langs Metropolis, som får en skakig utomhusvisning på ett nattligt torg, liksom andra oförglömliga konststycken av De Sica, Fellini, Mario Monicelli eller Tati. Det är som om Scola likt en sybarit plockar bland smakrika syltburkar i ett välförsett skafferi när han smyckar sin film med korta glimtar ur Truffauts Dag som natt, från Slaget om Alger och Z liksom en scen ur Ingmar Bergmans Smultronstället fylld av poesi och nostalgi. ”Livets skola har inte lärt mig någonting”, säger filmmaskinisten Massimo Troisi. ”Det är genom filmens värld som jag har lärt mig att leva.” Scola hyllade filmkonsten – och blev själv en av de mest uppskattade bidragsgivarna till den.

En märklig scen i Splendor är när biografägaren, spelad av Marcello Mastroianni, från biosalongen ser en trailer till Det ljuva livet, Fellinis klassiker med Mastroianni i huvudrollen. Här uppstår ett ögonblick av absolut magi och skönhet där fantasi och verklighet tycks smälta samman. Filmen som dröm och önskedröm i ett nu. I Scolas filmer lever dessa drömmar för evigt.

Annons