Kritik & essä Jacob Lundström, 28 januari 2016

Kärlek i Khon Kaen

Apichatpong Weerasethakuls film är svår att klä i ord eftersom bilderna spränger sömmarna. Cemetery of splendour är en förtrollande spökhistoria.
Cemetery of splendour (2015)

Cemetery of splendour (2015)

Apichatpong Weerasethakuls förra långfilm Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv mottog guldpalmen i Cannes år 2010. Liksom i den timslånga metafilmiska meditationen Mekong hotel från 2012 återkommer spöktematiken i Cemetery of splendour, vars orginal titel lyder Rak ti Khon Kaen vilket kort och gott betyder ”Kärlek i Khon Kaen”.

Apichatpong växte upp i provinshuvudstaden i nordöstra Thailand och har beskrivit filmen som sin mest personliga hittills. Han har inte bott i staden på 20 år men började dubbelexponera sina minnen på nya byggnader när han återvände hem. Bara stadens sjö är sig lik. Filmen kan beskrivas som en melankolisk sorgbearbetning men saknar för den skull inte under bältet-humor.

Trots att det går att urskilja något slags narrativ i bildflödet, det är rentav lätt gjort jämfört med till exempel Mekong hotel, är Cemetery of splendour en drömsk film. Vid festivalpremiären på den franska rivieran påminde Apichatpong om att Thailand åter är en militärdiktatur och filmen berättar om soldater som har drabbats av en mystisk sömnepidemi.

Soldaterna har börjat ta upp för mycket plats på sjukhusen och därför blivit flyttade till en gammal skollokal, där volontärer vakar vid deras sida. Utanför fönstren arbetar grävskopor med att plantera kablar i marken, där gamla kungar sägs ligga begravda.

Ändå är det en historia som är svår att klä i ord eftersom bilderna spränger sömmarna. Filmen tecknar en bild av Thailands historia i flera lager, med ledtrådar i form av datum på klassrummets svarta tavla, porträtt på olika diktatorer som skymtar förbi, och diskussioner om gudinnor och animism, som kan vara svåra att fullt förstå för en utomstående.

De enkla kamerainställningar och stillastående bilderna insisterar på ett annat seende, men Apichatpongs återförtrollning av världen och filmkonsten ska inte förstås som obekymrad eskapism. Det är en filmskapares försök att vidga verkligheten när den politiska situationen i landet har blivit akut outhärdlig.

Nytt nummer!