Ingen har väl missat att det rullar en BDSM-våg över oss på biograferna. Om inte annat för att jag har skrivit om det här och här. Det började med stora, kommersiella Fifty shades of Grey, fortsatte med eleganta dokumentärfilmen Ceremonin och därpå inte fullt så eleganta diton Källaren. Nu tillkommer den arty spelfilmen The duke of Burgundy.

I filmen lever och älskar två kvinnor med varandra i en ospecificerad centraleuropeisk idyllisk liten ort. Precis som i Ceremonin befinner vi oss i något slags överklassmiljö, där det inte finns några hinder för att ägna dagarna åt att spela erotiska rollspel, lekar som låtsas förnedring och tvång. Tydligt framgår att det finns ett manus till det som sker – vi ser handlingarna prydligt beskrivna på papper med gammeldags bläck – och att den undergivna i leken är väldigt aktiv i gestaltandet. I den här relationen är det också hon som har den största emotionella makten. Filmens värld är lätt absurd, och estetiskt tilltalande som en reklambroschyr från 1960-talet. Miljön är fullständigt feminin och underkläderna inbjudande, medan ljudspårets spröda poptoner säkert kommer hjälpa till att sälja in den i urbana hipsterkretsar. Som kärlekshistoria är filmen berörande – men utan att lämna några märken efter sig.

När filmen hade svenska premiär förra fredagen var dock mottagandet osedvanligt splittrat. Och det har varit intressant, fast också lite nedslående, att följa mottagandet av dessa BDMS-filmer. Inte alls för att den svenska kritikerkåren skulle vara generellt anti-BDSM, men för att det ofta finns en underförstådd distans, en ”normalposition” så att säga, som liksom motståndslöst glider över i en nedlåtenhet på sina ställen. Och för att avståndstagandet, när det är medvetet, kan vara så totalt.

Hajpens moderfilm, Fifty shades of Grey, är den minst omtyckta av de fyra med ett snittbetyg på 2,1 enligt kritiker.se. Flera av recensenterna tog upp det faktum att filmen fått kritik från BDSM-håll för att den patologiserar en sådan läggning, och dessutom parar ihop en sexuellt dominant läggning med den typ av kontrollbehov som hör samman med misshandelsrelationer. De senaste decenniernas diskussion om normativt tänkande har satt sina spår, och det finns en hyfsad öppenhet och respekt för olika sexuella uttryck.

Ingen kritiker uttrycker dock öppet närhet till BDSM-utövande och -kultur i sin kritik. Det gäller för alla fyra filmer. Däremot markeras flera gånger ett självklart främmandeskap inför BDSM, som läskretsen förväntas dela. ”Hur Fifty shades of Grey är i sin skildring av BDSM-relationer har jag förstås ingen aning om”, skriver Anna Hellsten i Sydsvenskan. Isabella Espinoza på Nöjesguiden var å sin sida positiv till Ceremonin, men tyckte att regissören Lina Mannheimer borde ha ”kortat några sadomasochistiska övningar något. Om än stilfullt och ambitiöst genomförda är dessa scener trots allt inte det mest intressanta för utomstående.”

I dessa nymoralismens dagar är det väl att märka att det klagas lika mycket på för lite som på för mycket sex. Det pågår ju en debatt om porrförbud för närvarande, men både Fifty shades och Ceremonin anses av flera recensenter vara för tama. Ett slags missriktade moralsnärtar delas dock ut lite här och var. Konstigast är kanske Eva af Geijerstams plötsliga konstaterande att The duke of Burgundy skulle vara misogyn – ett hävdande som inte motiveras med ett enda ord. Filmen saknar, menar hon, ”en idé om varför denna historia i all sin väl maskerade misogyni alls måste berättas”. Det ligger nära till hands att tolka det som att Geijerstam förstår det som hatiskt att över huvud taget skildra kvinnor med udda sexualitet. (Jag påminns om en annan recension i samma tidning, DN alltså, där Kerstin Gezelius med samma brist på förklaring utser den manliga strippfilmen Magic Mike XXL till ett ”förtäckt försvarstal för kvinnlig prostitution”. Vissa ämnen blir helt enkelt misstänkliggjorda med en sådan självklarhet att kritikerna inte anser sig behöva redogöra sina tankegångar.)

Ett slags moralism erbjuder också Michael Tapper i Sydsvenskan, när han fnyser lite åt den kultur av ”eurosleaze” som Peter Stricklands The duke of Burgundy pekar tillbaka mot (särskilt gäller det regissören Jess Franco), för att som enda godkända exempel på denna semipornografi lyfta fram Pier Paolo Pasolinis Salò, eller Sodoms 120 dagar – en film som allt väsentligt i själva verket snarast är antipornografisk och skildrar alla sexuella uttryck bortom vaniljen som metaforer för fascistiskt förtryck. ”Några politiska avsikter har inte Strickland; fan vet vad han vill med The duke of Burgundy” skriver Tapper som uppenbarligen inte anser det erotiskt-romantiska dramat kunna ha ett egenvärde i att skildras.

Direkta fördömelser av BDSM borde förstås inte finnas alls, men faktum är att Rosemari Södergren på Kulturbloggen anser sig berättigad att helt enkelt döma ut den dominansrelation som skildras i The duke of Burgundy som direkt patologisk. ”Det är svårt att kalla förhållandet något annat än sjukt. […] Eftersom det är helt omöjligt att känna någon sympati eller förståelse för någon av de två karaktärerna känns filmen totalt meningslös. Den har inget att säga mig.”

Vi får hoppas att Södergren en dag inser att detta är hennes problem, snarare än filmens. Tack och lov uttrycker sig ingen annan recensent riktigt lika inskränkt.