fbpx
Kommentar & debatt Jacob Lundström, 10 juli 2015

Att välja glädje

Magic Mike XXL är gränsöverskridande generande
mmxxl

Magic Mike XXL (2015)

Ibland får jag intrycket att filmkritiker tror att jobbet går ut på att kliva in i biomörkret med lasersikte och skjuta in sig på filmens svagheter. Det kan vara logiska luckor hit, konventionella klichéer dit, för att inte tala om att en enskild film inte har en god nog representation (grattis, du har just vunnit högsta vinsten i att slå in öppna dörrar). Alltså som om filmkonsten vore en argumentationstävling och kritikern domare.

En annan aspekt av den här tillämpningen av kritiskt tänkande, som sätter så stort värde i att nagelfara sitt studieobjekt efter problematiska undermeningar, är uppfattningen att goda filmer i sig själva bör innehålla kritik. Till exempel mot konsumtionssamhället eller Irakkriget.

Detta kombinerat med rädslan för att förlora kontrollen och bli manipulerad, som Charlotte Wiberg tidigare har skrivit om, gör att jag inte blir förvånad av kritikerkårens omedgörliga möte med Magic Mike XXL. Tycka vad man vill om filmen, som är sommarens både roligaste och mest tankeväckande, men det är något med det enkla avfärdandet som får mig att undra var stringkalsongen klämmer.

Rubriken till recensionen på Kulturbloggen sammanfattar misstänksamheten: ”Bara till för att vi ska få se snygga män strippa”.

Ja, som om det inte existerade en hel genre, populärt kallad actionfilm, som bara finns till för att ge oss våld, både i termer av slagsmål och farlig hastighet, via snygga manliga kroppar. Detta kan man från ett drönarperspektiv på filmutbudet såklart ha åsikter om, men om det var något man kände sig tvingad att tjura över när Tom Cruise dansade på Burj Khalifas fasad i MI4 är det faktiskt bara deppigt.

Just Kulturbloggens recensents avoga inställning till något så banalt som glädje framträder förresten även i följande stycke: ”En annan sak som ger filmen absolut bottenbetyg är dess förhållningssätt och nästan hyllning till starka droger. I en scen är hela gänget lyckligt stenhöga på exstasy – och det skildras som ren och skär lycka.”

Magic Mike XXL rymmer alltså inte bara meningslös dans, som inte ens är fullt påklädd, utan romantiserar dessutom droger!

Samma slags moraliska skepsis kring filmen finns i recensionen på Videosöndag: ”Den första filmen hade en självkritisk aspekt, och visade showen som ett monument över narcissism. Det finns något grisigt i hur XXL istället okritiskt vältrar sig i strippandet som om den tappar distansen och bara går in för samma publikfrieri som stripporna själva.” Här ligger det alltså filmen i fatet att den saknar självkritik (eftersom strippande är inherent suspekt) och distans (eftersom den uppmuntrar publiken att ge sig hän).

Även dagstidningskritikerna har varit skeptiska. I Aftonbladet resonerar Emma Gray Munthe förvisso uppskattande kring filmens upp-och-nervända grabbighet men tycker i slutändan att det mesta är ”avgrundspinsamt”. Helsingborgs dagblads Camilla Larsson gör liknande observationer och erkänner sig kluven till filmen, och sin egen kritik av den, men stannar ändå vid två utropstecken i betyg. Dagens Nyheters Kerstin Gezelius föredrog originalfilmens socialrealistiskt fångade utsatthet – och ser apropå det där med att jaga problematiska undermeningar Magic Mike-filmerna som ”ett slags förtäckta försvarstal” för kvinnlig prostitution (!). Elias Björkman i Svenska dagbladet saknar en brännande dramatisk konflikt och undrar vem farao som går ”igång på detta simulerade torrsex som här upphöjts till konstform?”.

Jag? Och för den som inte måste ha en intrig att hålla i handen, eller i varje fall inte kräver att dans bör vara asexuell, har Magic Mike XXL mycket att erbjuda. (Min recension av filmen för Stockholm Direkt finns här.)

På Twitter såg jag en amerikansk filmkritiker träffande likna filmen vid Jonathan Demmes Talking heads-konsertfilm Stop making sense. För Magic Mike XXL består också av ett pärlband av paradnummer och presenterar dansen som en attraktion i sin egen rätt. Och för den som inte har något emot att upphöja amerikansk dansfilm till konstform går det lätt att dra filmhistoriska paralleller till, säg, en Fred Astaire-film som Värdshuset fritiden.

Filmens avväpnade grabbighet fungerar som ett slags motsvarighet till Harmony Korines skjutglada bikinibrudar i Spring breakers.

En skillnad är dock att Mike och hans vänner saknar kvinnliga danspartners, och filmen handlar inte heller om män som karriärklättrar med kvinnor som mänskliga trampoliner. Det är istället kvinnorna som männen måste imponera på. Magic Mike XXL är onekligen en film om män som gör saker tillsammans, men den utspelar sig i en parallellvärld där förbrödringen inte sker på kvinnors bekostnad. Rollfigurerna själva är inte nödvändigtvis genusteoretiker, men filmens avväpnade grabbighet fungerar som ett slags motsvarighet till Harmony Korines skjutglada bikinibrudar i Spring breakers.

(Hade Magic Mike-filmerna istället handlat om kvinnliga strippdansöser, som i den underskattade Showgirls eller den alltjämt urusla Striptease, hade den avklädda dansen antagligen korrumperats av karriärism eller motiverats av umbäranden. I Mikes värld existerar inte tjafs utan bara kamratligt stöd. Så här kan vi verkligen snacka om manliga privilegier.)

Men det är inte bara ombytta roller och ovan maktdynamik som gör Magic Mike XXL till en märkligt upplyftande filmupplevelse. Det är också att det är en totalt oneurotisk film kring njutning – och här har jag faktiskt Göteborgs-Postens recensent med mig – och den filmiska glädjen i rörelsen.

Sorglösa filmer har inte sällan svårt att väcka kritiskt gehör och det blir inte lättare av att filmen innehåller strippdans – filmskapare förväntas ha en ursäkt för att föra fram något så onyttigt och dessutom dubiöst sexuellt. Till skillnad från den första filmen, där Mikes kärleksintresse Brooke skeptiskt iakttog hans ”Pony”-rutin, bryr sig inte ens uppföljaren om att spegla biopublikens reservationer kring fenomenet manlig strippdans.

Men kritikerns uppgift är inte bara att leta fel och brister utan också att söka skönhet. Jag kan inte tvinga någon att dela min åsikt om att Channing Tatum är en värdig arvtagare till Gene Kelly, men jag kan åtminstone uppmana till ett självkritiskt tänkande till kritiskt tänkande – och förhoppningsvis förmå någon att sluta ängslas och lära sig att välja glädje.

Annons