fbpx
Kommentar & debatt Jacob Lundström, 1 juni 2015

Den sista filmpolitiken

Vi har studerat förslaget till ny filmpolitik så du slipper
contentpolitik

Filmsverige får ursäkta – men trots att det är en bransch med ständigt pågående kunskapslyft inom dramaturgi har de senaste årens turer kring filmpolitiken inte direkt utgjort stoff för en House of cards-spinoff. För alla tv-analfabeter som läser detta kan jag informera att House of cards är en populär dramaserie, och mer om hur dramaserier påverkar filmpolitiken idag blir det senare i inlägget. (Detta var ett exempel på en så kallad cliffhanger, ett klängigt grepp som många dramaserier, i brist på annat konstnärligt ärende, använder för att behålla åskådarens intresse under reklambrott eller mellan avsnitt.)

Men sedan kulturminister Alice Bah Kuhnke den 8 maj kungjorde på DN Debatt att det ålderstigna filmavtalet skulle pensioneras den 1 januari 2017, och ersättas av en statlig filmpolitik, har det tisslats och tasslats som aldrig förr. Det har varit ett långsamt farväl, men till slut blev det ändå bye bye till Harry Schein, arkitekten bakom det första filmavtalet från 1963. Flera av de ursprungliga formuleringarna lever dock kvar, Filmhuset kommer inte att jämnas med marken och Svenska filminstitutet sitter säkert, även om det ska få tre nya råd: rådet för utveckling och produktion, marknadsrådet och filmkulturella rådet.

Det framgår av förslaget till ny filmpolitik som kulturdepartementet presenterade förra veckan. Genast började filmsverige vässa sina pennor och det kommer väl regna remissvar under sommaren. Jag kommenterade förslaget igår på Aftonbladets kultursida, men för den som inte orkar läsa tänkte jag här också göra några nedslag i den 138-sidiga departementspromemorian. För filmavtalets avskaffande är en ”äntligen!”-händelse som bör följas av en ”men vänta ett slag”-skepsis.

11304037_970504186327224_968829685_n

Det här är ändringen alla talar om. Biografmomsen höjs från 6 till 25 procent, samtidigt som bioavgiften på 10 procent försvinner, för att kunna finansiera filmpolitiken. Man skulle också kunna se det som att filmen lämnar den kulturella gemenskapen, förlorar umgängesrätten med teatern och operan och återgår till att vara ett straffbeskattat marknadsnöje precis som före 1963. Eller som att filmen helt enkelt, till skillnad från Joe Labero, har förlorat sin magi. (Jo, det är sex procent moms på trolleri.)

11355480_970504189660557_41148499_n

Den nya filmpolitiken är den första som är helt och hållet digital. Det är med andra ord en post-filmisk filmpolitik och omsorgen om den analoga filmen lyser helt med sin frånvaro – ut med det gamla och in med det nya (filmarvet får nöja sig med en knapp halvsida och diskuteras då enbart i termer av digitalisering). Och nu när ”film” helt har frikopplats från dess materiella bas och ursprung, och snarare refererar till rörliga bilder i allmänhet, finns det inget som säger att resultatet av nästa filmpolitiska revision ens kommer att kallas filmpolitik. Varför inte rörlig content-politik? Ovan redogörs det för hur mediekonvergensen påverkar filmbranschen, och med tanke på att filmpolitiken alltid – också – varit ett branschstöd i tider av nöd är det inte förvånande att digitaliseringens efterverkningar gör avtryck.

 

11330482_970505976327045_1264479794_n

Här har vi ännu ett tecken på den digitala kursändringen. I det nya förslaget nämns ”dramaserie” 20 gånger, medan det knappt alls förekommer i 2009 års filmutredning. Bron och Äkta människor dyker upp som framgångsrika exempel. I och med filmavtalets upplösning kommer inte SVT och TV4 längre att vara skyldiga att bidra till finansieringen av svensk filmproduktion. Men höjd biografmoms ska finansiera produktion av dramaserier för tv? (SFI delar sedan 2013 ut visst stöd till dramaserier och det föreslås även fortsättningsvis utgöra en begränsad del av stödmedlen.)

11215900_970504306327212_1054641982_n

Jag anklagar Paradise hotel.

11355570_970504182993891_1431661672_n

Medan filmförsäljningen på plastskivor har halverats på ett fåtal år, och intäkterna från strömning inte är i närheten av att kompensera bortfallet, ligger biobesöken på fortsatt stabila nivåer. Men det är värt att påminna om att vi bara upplever tre procent av filmerna vi ser på bio, som samtidigt förväntas utgöra den ekonomiska stommen i filmpolitiken. Mer välvilligt går det att tolka momshöjningen som en ännu tydligare fördelningspolitik, där staten beskattar de amerikanska blockbusters som utgör lejonparten av biobesöken, och ger pengarna till svensk filmproduktion. Kanske är det rentav slugare än min gamla filmpolitiska käpphäst: importstopp av Marvel-filmer.

11124021_970504302993879_1937996323_n

Norge! Har ni inte Paradise hotel?

11326252_970504232993886_72580540_n

Nu börjar det brännas. Till vilka projekt ska pengarna gå? Ovan kan tolkas som ett åtskiljande mellan konstnärligt utforskande film å ena sidan och stabila filmprojekt å den andra. Ett slags realpolitik med andra ord, där dagens breda mittfåra tas för given, men där det uppmuntras till experiment på sidlinjen.

11127452_970531119657864_807828775_n

Det låter väl lovande? På nåder eller ej och med reservationen att detta ju inte utgör bevekelsegrunderna för själva produktionsstödet. Strax härpå öppnas också möjligheten för ett efterhandsstöd som premierar annat än höga publiksiffror, som till exempel festivalframgångar eller kritikeromdömen, det vill säga någonting snarlikt kvalitetspremien som fanns i det allra första filmavtalet.

11335792_970504266327216_1784214871_n

Men de stora stödkanonerna är reserverade till annat, till största del genom förhandsstöd à la dagens konsulentsystem. Automatstödet fimpas men ersätts av ett presumtivt mindre automatiskt marknadsstöd, vilket motiveras av kvalitetskriteriet angelägenhetsgrad (övriga kvalitetskriterier som sedan 1963 och framgent ligger till grund för filmpolitiken är hantverksskicklighet och originalitet). Så Hannes Holm kan pusta ut, solen kommer lysa på Sune även genom statens försorg. Efterhandsstödet finns också kvar, med viss modifikation (film baserad på svenskt originalmanus ska premieras, till exempel).

11356262_970504272993882_1723575777_n

Ja, förslaget nämner åtminstone elefanten i rummet. Trots alla fina ord om att även icke-engelskspråkiga filmer bör få en chans i offentligheten, kontrollerar trots allt SF merparten av Sveriges biografstolar. Redan idag är det svårt för distributörer att premiärsätta sina filmer. Och nu när SF inte längre är en del av filmavtalet, och dessutom fått en momshöjningen på halsen, som nya ägarna i den brittiska investeringsfonden inte lär vara särskilt glada över, vilket ansvar kommer de ta för den värdefulla film som filmpolitiken säger sig värna om?

11350180_970504296327213_283837253_n

Tack och lov. Filmkonsekvensbeskrivningen måste vi dock jobba vidare på. Eller vad tror ni?

Annons