fbpx
Bloggar Cannes Jacob Lundström Jacob Lundström, 13 maj 2015

Cannes me voila!

Dags att lägga in sig på ett cineastiskt retreat
Apichatpong Weerasethakuls Cemetery of splendour får världspremiär på Cannesfestivalen.

Apichatpong Weerasethakuls Cemetery of splendour får världspremiär på Cannesfestivalen.

Från och med idag riktas världens filmögon mot den franska rivieran. Cannes är kanske inte en självklar vallfartsort för rättroende cineaster och dito feminister – festivalen erbjuder onekligen en mestadels manlig blandning av högt och lågt. För Cannes är inte bara en uppvisning i konstnärliga ambitioner utan också i gränsöverskridande geschäft. Festivalen har dessutom i olika omgångar beskyllts för att vara ett dekadent reservat för den världsfrånvända filmeliten, bland annat under proteståret 1968 då festivalen avbröts av självutnämnda filmradikaler. Hur som helst, det råder ingen tvekan om att programmet dignar av filmfrukter.

Då spelar det mindre roll att filmvärldens digitala metamorfos gjort att världspremiärerna förlorat något av sin högtidlighet, eftersom de redan florerar på olika förhandsvisningslänkar. Eller att fler än hälften av filmerna i huvudtävlingen redan är sålda till Sverige och lär dyka upp biograferna här hemma inom ett år. Den koncentrerade stämningen när en film för första gången möter världens samlade kritikerkår är ändå svåröverträffad.

Det är dock inte bara filmerna som rangordnas på festivalen utan även den närvarande pressen, som sorteras enligt ett hierarkiskt färgschema. Det är helt enkelt skillnad på kritiker och kritiker. Jag har inte den sämsta ackrediteringen men långt ifrån den bästa, så det finns alltid gott om tid att kontemplera storslagna filmupplevelser i timslånga köer. Det räcker med en snabb titt på visningsschemat för att inse att det kommer bli gott om sådana. Både filmupplevelser och köer alltså.

Men jag tänker i alla fall inte missa Reprise-regissören Joachim Triers första engelskspråkiga film Louder than bombs eller Dogtooth-domptören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film, The lobster, för den delen. För att nämna två filmer i huvudtävlingen som kommer dyka upp i Sverige. Den trio filmer som jag ser mest fram emot lär dock sannolikt få nöja sig med festivalvisningar: Apichatpong Weerasethakuls, Corneliu Porumboius och Miguel Gomes nya skapelser.

Den enda svenska långfilmen i tävling i år, i sidosektionen Quinzaine des réalisateurs, är Magnus von Horns regidebut Efterskalv. Den ryktas å andra sidan vara årets bästa svenska film. Redan i kortfilmen Utan snö, som frontade vår dvd-samlingen med tema våld, var det frestande att tillskriva von Horns uppmärksamma personregi och trygga bildtempo utbildningen vid den polska filmskolan i Lodz. Hoppas att Efterskalv bjuder på ännu mer av lyckat filmspråkutbyte.

Ingrid Bergmans ansikte pryder årets festivalaffisch och Stig Björkmans fina Ingrid-dokumentär visas i klassikersektionen. Den svenska filmhistorien visar också framfötterna på badstranden. Bo Widerberg verkar ju hetare i Frankrike än i Sverige, men det kanske kommer att ändras när den efterlängtade dvd-boxen kommer i höst. Vi får en försmak av urvalet när festivalen visar den digitalt nyrestaurerade Joe Hill under månskenet och rubriken Cinéma de la plage.

Det är helt bara att lägga in sig på detta cineastiska retreat – tänker att känslan blir ungefär som på bilden ovan från Apichatpongs Cemetery of splendour. Bloggrapporter följer!

Annons