Read more »" />Read more »" />Kommer du ihåg Emir Kusturica? – FLM
Bloggar Sanjin Pejković Sanjin Pejković, 21 april 2015

Kommer du ihåg Emir Kusturica?

Emir Kusturica arbetar på en ny krigsfilm med namnet On the milky road. Det får Sanjin Pejkovic att läsa om regissörens självbiografi – ett intressant försök till grov historieförfalskning. Första och enda gången jag såg Emir Kusturica var 1988 eller 1989. Min kompis och granne Anes och jag stod i trapporna i det – för vår... Read more »
Kusta

Emir Kusturica arbetar på en ny krigsfilm med namnet On the milky road. Det får Sanjin Pejkovic att läsa om regissörens självbiografi – ett intressant försök till grov historieförfalskning.

Första och enda gången jag såg Emir Kusturica var 1988 eller 1989. Min kompis och granne Anes och jag stod i trapporna i det – för vår stad – väldiga kulturhuset där bandet Zabranjeno Pušenje (No smoking orchestra) uppträdde. Kusturica spelade bas. Det här var en av mina första rock’n’roll-upplevelser och om sanningen ska fram visste jag på ett ungefär att han var en filmregissör och att han hade vunnit något som hette Guldpalmen. Men jag hade ingen aning vad regissörsarbetet egentligen innebar eller vad palmen var för någonting. Där och då var jag mer intresserad av Dr Nele – Nenad Janković – bandets frontman, en bosnisk version av Mick Jagger som studsade runt. Några år senare skulle Zabranjeno Pušenje förvandlas till två band med samma namn, ett i Belgrad och ett i Zagreb. Orsaken var naturligtvis kriget. Kusturica skulle under och efter kriget hinna med att göra Arizona dream i USA, bo i Paris för att senare flytta till Serbien och göra ett antal spelfilmer, varav Underground är den mest kända.

År 2012 kom Kusturicas självbiografi till Sverige. Två saker är uppenbara på omslaget. Det första är att någon lagt en obegriplig accent över E:et i hans förnamn (biografin är en översättning från den franska utgåvan, så där kan det finnas en förklaring) och att titeln, Döden är ett obekräftat rykte, låter mycket mjukare än det serbiska originalet: Smrt je neproverena glasina, ett citat som enligt Kusturica själv härstammar från hans pappa som ville lugna honom och skämta bort dödens närvaro i livet.

Men vad finns det att säga om Kusturica – av honom själv eller någon annan – som inte var känt sen innan?

Dina Iordanova och Goran Gocić har skrivit varsin bok om honom. Iordanova ägnade dessutom stora delar av sitt verk Cinema of flames åt att försöka kartlägga kontroverser kring inspelningen och mottagandet av Underground, Pavle Levi analyserade instrumentellt bruk av ”Jugoslavism”, som översatt av Milošević och hans anhängare betydde Storserbien, där Kusturica enligt Levi spelade en stor roll i utformandet av ett historiebruk som skulle passa det nationalistiska narrativet. Filmvetare, andra akademiker och filmkritiker, filosofer plus väldigt många andra har också diskuterat regissörens privata och offentliga livsfragment som ofta resulterat i kontroverser och tolkats enligt (alltför ofta) svartvita analysmallar, beroende på var betraktaren stått i konflikten.

Så för några år sedan valde regissören alltså själv att berätta om sitt liv – och resultatet är blandat. Barn- och ungdomens anekdoter dominerar, men i de flesta finns ett uns eller två av dåtidens politiska bekymmer som vävs in. Vi läser om Kusturicas familj, barndom, uppväxt, utbildning i Prag, kärlek till frun Maja, olika bakåtsträvare i Sarajevo, det kommunistiska partiet, Titoism och slutligen bosniakisk nationalism som sätter käppar i hjulen för honom.

Boken mötte väl inte någon större entusiasm i Sverige, vilket kan förklaras med att den är rätt snårig då det kommer till beskrivningar av olika mer eller mindre kända politiker och kulturpersonligheter som präglade regissörens liv i det forna Jugoslavien. Dessutom har det klagats på att boken inte är tillräckligt välredigerad och att språkliga konstigheter uppstått då den översatts från franska, och inte från originalspråket, serbiska.

För mig uppstår det en del andra problem när jag läser den.

Döden är ett obekräftat rykte tjänar – enligt den serbiske filosofen Nebojša Popov – väl den historierevisionistiska ideologi som Kusturica står bakom. Kusturica som en del av ett större ideologiskt, kulturellt och ekonomiskt projekt är enligt Popov ett bevis på att den politiska och kulturella eliten i Serbien inte riktigt är redo att handskas med historien på 90-talet. Därför premieras narrativ som ska se till att inte kritiskt granska den serbiska rollen i dåvarande konflikter. Med utvalda bitar som presenteras blir narrativet och hela Kusturicas livshistoria ett teleologiskt verktyg som ska hjälpa regissören att upprätthålla en bild av sig själv som rebell, en filmens Che Guevara.

Dock, som tur är för just denna berättelse, är regissörens förflutna väldigt väldokumenterat vilket gör boken till ett intressant försök till grov historieförfalskning. Försköningen av sin egen roll i stöttningen av storserbiska nationalistiska krafter håller inte. Kusturica började öppet visa sitt stöd för Milošević redan under senare delen av 80-talet. I den slovenska tidskriften Mladina säger Kusturica 1988 att han stöttar en man som verkligen är ett med sitt jobb: ”Denna man är Slobodan Milošević som många är rädda för. Sloba kommer att vinna över allt och alla eftersom han vet vad han vill.” Journalisten Dejan Anastasijević skriver i den serbiska tidskriften Vreme från 1995 om att Kusturica kritiserar alla politiker förutom Milošević – Tito är den största krigsförbrytaren på Balkan, Izetbegović är fundamentalist, Tuđman är Tysklands kypare och slovenska politiker är österrikiska hästskötare. I den serbiska Borba från augusti 1993 citeras Kusturica när han påpekar att han inte riktigt kan förstå varför bosnienmuslimer (bosniaker) valt att slåss på den svagare sidan. Och att den vinnande sidan är bosnienserberna. Istället för att diskutera grova massakrer som genomfördes i östra Bosnien, väljer regissören att peka ut enstaka bosniaker som ansvariga för allt det som skulle drabba dem under kriget. Minst av allt pratar Kusturica om film. Den filmiska karriären används som en bakgrundskuliss. Guldpalmsvinsten i Cannes 1995 beskrivs som en stor och bullrig scen ur någon av hans senare filmer.

Boken slutar abrupt efter Undergrounds visning i mitten på 90-talet och en stor del av kontroverser som omsvärmat regissören förblir ouppklarade. Vi får aldrig veta hur det kommer sig att han nu äger berget som han har byggt en ekologisk by på – så att byborna som bott där i många generationer måste betala skattavgifter till honom. Vi får inte veta om det är sant att Kusturica hjälpt till att gömma kriminella i sin lägenhet i Paris. Vi får inte veta vad han tjänar på att bygga en del nya turistmål i östra Bosnien. Vi får inte veta någonting om det stöd han i efterhand visat för Radovan Karadzic som sitter i Haag. Sist men inte minst får vi inte veta någonting om innehållet i hans senare filmer som ideologiskt väl överensstämmer med den djupt konservative politikern Vojislav Koštunicas syn på saker och ting. Apropå den senaste spelfilmen Zavet (Promise me this) från 2007, säger han till tidningen Politika, 11/2 2007: ”Jag är klar med filmen. Har dödat allt som är dåligt, och lämnat allt det värdefulla att leva”. Ungefär som med fabricerade minnen i bokform?

Kusturica håller på att – förutom att stödja Rysslands invasion av Ukraina och hänga med sin ryssnationalistiska regissörsvän Nikita Michalkov – spela in en film med Monica Bellucci. Delar av manuset har publicerats och det verkar handla om ormar som dricker mjölk, en modern Sisyfos (Kusturica själv) som tålmodigt bygger en kyrka i en tid av moraliskt förfall och ideologikritik av revisionistiska mått, något vi redan sett upprepade gånger i Kusturicas filmer, från Underground till Promise me this. Med andra ord, ett hopkok av magiskt-realistiska motiv kryddade med vulgär ortodox symbolik.

Mer än 25 år efter vårt första och enda möte spelar Kusturica fortfarande i No smoking orchestra. Jag däremot fick flytta på mig sisådär 250 mil norrut och fick under en kort konferensvistelse i Washington DC träffa min kompis och granne Anes för första gången sedan 1992. Döden är kanske inte bara ett obekräftat rykte?

För mer kring Emir Kusturica och hans filmer:

Eleftheriotis, Dimitris (2001), Popular cinemas of Europe: studies of texts, contexts and frameworks, New York: Continuum.
Galt, Rosalind (2006), The New European Cinema: Redrawing the Map, New York: Columbia University Press.
Gocić, Goran (2001), The cinema of Emir Kusturica, notes from the underground, London: Wallflower Press.
Goulding, Daniel J. (2002), Liberated Cinema. The Yugoslav Experience 1945-2001, Bloomington: Indiana University Press.
Iordanova, Dina (2001), Cinema of Flames. Balkan Film, Culture and the Media, London: BFI Publishing.
Iordanova, Dina (2002), Emir Kusturica, London: BFI Publishing.
Levi, Pavle (2007), Disintegration in frames: aesthetics and ideology in the Yugoslav and post-Yugoslav cinema, Stanford, CA.: Stanford University Press.
Mazaj, Meta (2008), Once upon a time there was a country: national and cynicism in the post-1990s Balkan cinema, Saarbrücken: VDM Verlag
Pavičić, Jurica (2011), Postjugoslovenski film: Stil i ideologija, Zagreb: Hrvatski Filmski Savez.

Kusta 2
Annons