fbpx
Bloggar Charlotte Wiberg Charlotte Wiberg, 24 april 2015

Källarstanken

Vart går gränsen mellan förakt och fördomsfrihet i Ulrich Seidls Källaren?
Källaren (2014)

Källaren (2014)

I ett avsnitt av En varg söker sin pod ondgör sig Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli över den fula estetiken i BDSM-kretsar. Men bara i svenne-BDSM, sånt som folk i radhusområden sysslar med. Tubsocke-BDSM. Jag kan ju bara föreställa mig deras reaktion på Ulrich Seidls dokumentärfilm Källaren, där österrikiska förortsmasochister och -sadister ställer sina helt och hållet o-perfekta kroppar, inklädda i rött och rosa lack, till regissörens förfogande.

Det är skrattretande att jämföra det respektfulla mottagandet av Lina Mannheimers Ceremonin med de närmast hånfulla utfall som görs mot Seidls huvudpersoner. Så handlar ju Ceremonin om en person ur det gammaleuropeiska kulturella och ekonomiska (antar jag) toppskiktet; änkan efter den hyllade författaren Alain Robbe-Grillet, bosatt på ett gammalt slott i Frankrike. En person som kunde anses göra sin sexuella utlevelse till konst. Seidl ställer BDSM-entusiasterna istället sida vid sida med nostalgiska bunkernazister, som skålar framför ett porträtt av självaste führern. (Jo, det är skillnad på old Europe och på old Europe.)

För en kan ju invända att spelet så att säga är riggat. Seidls arbetar med tablåer, långa tagningar med absolut stillastående subjekt, som i alla fall i min åsikt gör dem livlösa, mest påminnande om de bleka underjordsvarelserna i skräckfilmen Instängd. Men föraktet blir nog så påtagligt och ger eko i mottagandet. Sydsvenskan talar om ”en parad av knäppgökar”. Aftonbladets Jon Asp sätter stämpeln ”narcissister” på dem. I Göteborgsposten undrar recensenten varför inte Seidl går in på den barndomshändelse som måste ha förorsakat den manliga masochistens störning.

Ja, regissören har kastat sina människoobjekt till vargarna. Kanske spelar det in i mottagandet att det inte direkt är några estetiska idealmänniskor som presenteras. Men vissa förmår ändå uppskatta offret. Så ser till exempel Hynek Pallas i Svenska Dagbladet Seidls som ”en blick som inte dömer”, och tablåerna som bilder av att vara människa. Jag håller inte med om hyllandet av Källaren där, utan har mina reservationer mot en film där till och med punkungdomarna verkar halvdöda, men skulle ändå önska att alla förmådde se människorna med samma fördomsfria blick.

Annons