Långfilm: Selma
Regi: Ava DuVernay
År: 2014
Land: USA
Speltid: 128 min
Selma är ett historiskt drama som kommer att gå till historien. Inte bara för att det är den första Hollywoodfilmen om Martin Luther King Jr., utan även för att Ava DuVernay är den första svarta kvinnan vars film nominerats till en Oscar för bästa film. Förhoppningsvis kommer hon också att bli ihågkommen som ytterligare en fenomenal svart amerikansk kvinnlig regissör, tillsammans med bland andra Julie Dash, Kasi Lemmons och Dee Rees.
Filmen skildrar medborgarrättsmarschen från Selma till delstatshuvudstaden Montgomery år 1965. Trots att segregationen officiellt hade avskaffats i USA året innan, omöjliggjordes i praktiken svarta amerikaners röstdeltagande i Södern. Efter att aktivister i Selma bett Martin Luther King Jr. om hjälp, fattades beslutet om marschen. Två gånger påbörjades den och två gånger fick deltagarna – aktivister och vanligt folk – vända om. Första gången avbröts marschen av en våldsam attack som filmades och kablades ut på tv över ett skakat Amerika. Först efter två veckor kunde marschen genomföras och fullbordas – nu med tusentals deltagare.
I Paul Webbs ursprungsmanus från 2008 låg fokus på King och president Lyndon B. Jonssons förhållande. När DuVernay anlitades som regissör skrev hon om större delen av manuset och koncentrerade sig på människan King.
DuVernay har förklarat att hon inte ville göra en film om en vit frälsare, som Hollywood annars har för vana att göra. Istället för att sätta vit antirasism i centrum, ville hon inkludera alla som drabbades av och bekämpade rasismen såsom den tog sig uttryck då, inklusive kvinnliga aktivister och medborgare.
Inte alla älskar hennes version av vad som utspelade sig i Alabama och den omgivande politiska kontexten. Den mest högljudda kritiken handlar om behandlingen av Johnson. En före detta rådgivare till presidenten har med stöd av telefonutskrifter hävdat att Johnson inte motsatte sig aktionerna i Selma, som filmen föreslår, utan att de tvärtom var hans idé.
Och nog stämmer det att DuVernay på sätt och vis har skrivit om historien. Liksom i Mandelas fall har Kings historia annars blivit den om en mild och ensamagerande hjälte. Det är ett narrativ som spär på myten om den goda och städade afrikanen/svarta mannen som ett undantag. DuVernay utmanar såväl denna myt som den om svarta ledare som agerar i enlighet med en inneboende godhet eller intuition, istället för som disciplinerade strateger. Hon skildrar också, sanningsenligt, det motstånd som medborgarrättsrörelsen mötte, inte bara hos KKK-medlemmar, utan även bland vanligt folk och i maktens korridorer.
Dessutom reviderar DuVernay berättelsen om King och Malcolm X som ärkefiender, där King har fått representera samförstånd, och den senare hittepåfenomenet omvänd rasism. Hon både påvisar existensen av denna förenklade och machiavelliska historieskrivning, och utmanar den genom ett möte mellan Coretta Scott King och Malcolm X.
Ytterligare tecken på viljan till nyans manifesteras i att DuVernay synliggör svaghet och hyckleri. Hon skyggar varken för Kings otrohet, eller det revirtänkande som rådde medborgarrättskämpar emellan. Hon ignorerar inte heller att vita aktivisters liv värderades högre än svartas. DuVernays anslag återspeglas i Bradford Youngs undersköna och demokratiskt inkluderande filmfoto (som bara under filmens eftertexter närmar sig gränsen till det sentimentala). Där många politiska filmer räds stilisering, skapas i Selma känslan av ett omsorgsfullt komponerat fotoalbum som fångar och hyllar, inte bara de vars namn historien minns, utan varenda kvinna och man som deltog i demonstrationerna. Det är som att det inte finns några statister i filmens demonstrationståg, bara enorma samlingar av målmedvetna individer.
Det är ett lyckokast att DuVernay fått regissera Hollywoods första film om King. För nog kan det vara så att de som har minst att förlora på en mindre självbelåten nationell berättelse, är bäst rustade att insiktsfullt plocka isär den och föreslå en ny.
