Read more »" />Read more »" />Vad är väl en ceremoni på slottet? – FLM
Bloggar Charlotte Wiberg Charlotte Wiberg, 26 februari 2015

Vad är väl en ceremoni på slottet?

I samband med premiärerna på Taylor-Johnsons Fifty shades of Grey och Mannheimers Ceremonin, två filmer med BDSM-tema, skrev Ann Heberlein vackert i DN om begäret att bli absolut omhändertagen, ansvarsbefriad. Det ter sig logiskt att ett sådant begär blir mer utbrett och pockande i en tidsmiljö där social trygghet är bräcklig och livet ter sig... Read more »
Fifty shades of Grey (2015)

I samband med premiärerna på Taylor-Johnsons Fifty shades of Grey och Mannheimers Ceremonin, två filmer med BDSM-tema, skrev Ann Heberlein vackert i DN om begäret att bli absolut omhändertagen, ansvarsbefriad. Det ter sig logiskt att ett sådant begär blir mer utbrett och pockande i en tidsmiljö där social trygghet är bräcklig och livet ter sig som en hinderbana där var och en är sin egen tävlingshäst.

Båda filmer skildrar BDSM-relationer som absolut är mer omslutande och asymmetriska än det förmodligen mer genomsnittliga praktiserandet, där det som sker brukar vara noggrant och ömsesidigt uppgjort mellan två eller fler parter, och mer begränsat till regelrätta sexakter snarare än Christian Greys tjugofyratimmaromdygnet-kontrakt eller Catherine Robbe-Grillets teaterliknande ”ceremonier” som hon ensam inscenerar medan övriga deltagare utför. I ett annat avseende är däremot filmerna närmast varandras motsatser: den ena är en konventionell amerikansk spelfilm som bygger på en bestseller i den så kallade tantsnuskkategorin, medan den andra är en respektfull och estetiskt genomtänkt dokumentärfilm om en äldre europeisk kvinna hos vilken (förmodar jag) ekonomiskt och kulturellt kapital sammanstrålar.

Christian Grey kan sitta och klinka på sin flygel i sin smakfulla miljardärslägenhet mitt i natten hur mycket han vill – det är i mer än ett avseende Robbe-Grillet som är the real thing. Där hon lever på sitt slott som änka till den uppburne författaren Alain Robbe-Grillet (bl.a. manusförfattare till I fjol i Marienbad) förkroppsligar hon på alla sätt gammal europeisk kulturtradition. Så har också mottagandet av de båda filmerna skilt sig åt på nästan komiskt spegelartat vis.

Och jag sitter stilla i den båten; jag tänker inte argumentera för att Fifty shades of Grey skulle vara en lika eller ännu mer givande filmupplevelse än Ceremonin. Så är det helt enkelt inte. Ceremonin är både den bättre filmen och den bättre introduktionen till BDSM-kulturen. Men jag är inte säker på att någon av dem bidrar till att skapa ett vänligare, mindre fördomsfull miljö för BDSM-kulturen att verka i. Fifty shades of Grey kan trots lite kittlande softbondage närmast ses som en anti-BDSM-film, eftersom den handlar om att frigöra sig från en sådan relation.

Även om det går att dra en mer eller mindre rak linje från den visuella upplevelsen av Ceremonin till estetiken på den populära sajten Darkside tillhör de allra flesta BDSM-utövare inte en liten överklassklick, utan snarare den svenne-BDSM-miljö som Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli dömde ut som smaklös i podden En varg söker sin podd. Även om ett större eller mindre mått av inscenering kan sägas höra till så omges praktiken i allmänhet inte av den närmast sakrala stämning som råder i Ceremonin, inte heller kan den i allmänhet betraktas som konstutövning. ”Hobbies: pyssel, traktorkörning och BDSM”, som det stod i en kontaktannons – krångligare än så behöver det faktiskt inte vara.

Annons