Inget ämne lämpar sig så väl för att tas an i dokumentärfilm som film. En film består ju liksom redan av filmklipp. Film om filmhistoria – för cineasten finns det väl knappast något mer medryckande. Men film om film om särskilda teman eller historiska skeenden tenderar att vara av mer allmänt intresse än så, att berätta om och visa fram olika sidor av mänskligt liv. Ett tydligt och tragiskt fall är dokumentären Night will fall, som nyligen sändes i svensk tv och som handlar om inspelningen av en annan film, ett dokument över de tyska förintelse- och fångläger som upptäcktes vid krigsslutet, vilket först 2014 färdigställts under titeln German concentration camps factual survey.

På Göteborgs filmfestival visades i år två sådana metafilmiska dokumentärer. Den ena, Love is all: 100 years of love and courtship av kända filmmakaren Kim Longinotto (Divorce Iranian style och Sisters in law), innehåller bara klipp och musik. Longinotto har gått loss i brittiska filmarkiv och presenterar en rik flora av både amatörfilmat material och snuttar av spel- och informationsfilm. Hon ogillar voice over och brukar vilja låta sina ”objekt” tala för sig själva. Inte har hon inkluderat några talking heads heller, och det enda ljudet vi får bortsett från enstaka repliker i klippen är Richard Hawleys ganska sentimentala gitarrmusik. Hawley, tidigare medlem i gruppen Pulp, har specialskrivit filmens soundtrack. I och med att hans musik dominerar i så hög grad har jag som åskådare mest känslan av att titta på en lång musikvideo. Visst rycks jag med av det ibland oväntade materialet (som visar vardagsliv och arbetarklass i högre utsträckning än bröllopsfest och glamour), men jag får ingen hjälp med att sätta in det i sina kontexter och ibland ter det sig rent dekorativt, som stumt garnityr till Hawleys vemodiga röst.

Desto mer givande var Rüdiger Suchslands Von Caligari zu Hitler – en socialpsykologisk titt på Weimarepoken och dess film. Tycker du att du känner igen titeln så är det för att den också är namnet på välkände filmkritikern Siegfried Kracauers bok i just detta ämne. Det är lite som ett parallellfall till Adam Simons The American nightmare från 2001, en film vars titel och tankegods tagits från filmvetaren Robin Wood. Suchsland tar dock i alla fall öppet upp Kracauer och hans tankar. Filmen utgör alltså inte någon särskilt självständig studie, men i gengäld får vi se vackra klipp från nyrestaurerade filmer, inte bara standardutbudet av tysk stumfilm utan också mindre uppmärksammad film från epoken (Paul Czinners Fräulein Else är exempelvis news för mig). En konventionell dokumentärfilm med talking heads kan duga alldeles utmärkt om bara materialet är tillräckligt intressant – och om cineasten får sitt lystmäte av filmhistoriska klipp såklart.