Kommentar Jacob Lundström, 15 januari 2015

Skymf, sa Nohrborg

Varför ska publiksuccéer automatiskt nomineras till alla baggar?
Tusen bitar

När jag noterade att Björn Afzelius-biografin Tusen bitar inte nominerats till någon Guldbagge för bästa dokumentär, tänkte jag att det berodde på att fjolårets mest besökta dokumentärfilm på bio helt enkelt inte stod sig i den konstnärliga konkurrensen.

Men filmens distributör Mattias Nohrborg anar alltså korruption i mossen. För 125 000 betalande gitarrmansälskare kan inte ha fel.

Han är inte heller ensam om att likna den uteblivna nomineringen vid en ”skymf”. Jag har sett andra utan direkt koppling till filmen reagera. Och om jag har en egen konspirationsteori så lyder den att människor som var med när det begav sig, under Afzelius glansdagar, verkar ha tagit större intryck av Magnus Gerttens och Stefan Bergs Tusen bitar. Själv såg jag en habil kändisdokumentär enligt välbekant mönster.

Men upprördheten och argumenten liknar populismen som brukar förekomma i baggesammanhang. Varför ska filmer som ingen ändå ser komma ifråga för priserna när det faktiskt finns film som folk gillar. Ungefär. Enligt denna logik är det kioskvältarna som går i bräschen för resten av filmbranschen och därför äras bör.

Isåfall är det väl lika bra att lägga ner hela det omtvistade juryförfarandet och förvandla Guldbaggegalan till ett enda stort biopublikens pris. Den brukar ju ändå beskyllas för att vara en branschfest så varför inte löpa hela linan ut. Loa Falkman kan högläsa ur biografstatistiken. Snittar i pausen. Alla är glada.

Men annars borde den centrala frågan såklart vara: Har alla som surar över Tusen bitar-nobben ens sett filmerna som nominerats? De heter alltså Ute på landet (Anders Jedenfors), Om våld (Göran Hugo Olsson) och Lgh+bil+allt jag har och äger (Clara Bodén).

Förmodligen inte, eftersom två av dem inte har haft reguljär biografdistribution. Själv tycker jag att det är glädjande om Guldbaggegalan kan ge välförtjänt uppmärksamhet åt undanskuffade filmer. Förhoppningsvis leder nomineringen till att fler har möjlighet att se dem – och upptäcka att de är långt bättre än Tusen bitar. Skulle det vara en skandal?

Men ingen av dessa filmer ”gynnar den dokumentära genren”, enligt Nohrborg. Frågan är hur han menar att Tusen bitar gör det – förutom att den skickligt utnyttjar det senaste framgångsreceptet för svensk dokumentärfilm: nostalgiska porträtt av gamla folkhemsikoner.

Mattias Nohrborgs artikel är en skymf mot de nominerade filmerna.

Annons