fbpx
Intervju & reportage Judith Kiros, 5 december 2014

Linsen på linjen

Senay Berhe vill fortsätta bryta mönster
Senay Berhe

Senay Berhe

Foto: Maja Kristin Nylander

Hårda killar mot en hård bakgrund. Det är så vi har vant oss att se hiphopvideor. Blått blod leker istället med perspektiven. Judith Kiros träffar regissören Senay Berhe som vill fortsätta bryta mönster.

En röst: ”Blått blod i våra ådror – vi kommer från den adliga linjen”. Kameran glider över nattmiljöer: övergivna grillkioskar och rulltrappor och bostadsområden. Ljusen är få. Vi befinner oss någonstans längs blå linjen i nordvästra Stockholm.

Jag möter Senay Berhe i en miljö som är den totala motsatsen till den som skildras i hans korta, stämningsfulla film Blått blod: i innerstan, med solen i ögonen. Innan vi kan slå oss ner för att prata måste vi plocka fram vattenglasen, gömma oss i ett hörn längst in i kaféet.

– Jag har alltid varit intresserad av film, berättar Senay. Min morbror hade en videokamera och brukade filma bröllop, så fick jag stå där och vakta kameran, kolla och se vad som hände, byta vinklar ibland. Jag gillade den känslan.

Jag skrattar, frågar om det var habeshabröllop han brukade gå på. Timmar av ätande, fest och dans – och så videorna man tvingades kolla på, från början till slut, medan en förälder pekar ut alla släktingar och bekanta åt en.

– Ja, vi brukade få filmerna hemskickade, kolla på dem i flera timmar. Men jag gillade att det var en avspegling av vad som skedde – och så dansen i slutet, såklart.

– Det är inget klart än, fortsätter Senay, men jag planerar att kanske göra en musikvideo på ett habeshabröllop. Har du varit i Solnahallen?

Jag nickar, Solnabo som jag är.

– Det brukade alltid vara slagsmål där längst ner, så sjukt med de där habeshabråken. Hemskt, men underhållande, jag skulle vilja få med någonting sådant.

Vad var det som lockade dig då, varför fastnade du för filmen?

– Jag har gjort lite allt möjligt, säger Senay eftertänksamt. Jag har hållit på med konst, har fotat, men film är så direkt. Jag pluggade foto och målade mycket i några år, men det kändes som att jag sysslade med allt det där för att till slut landa i film. Man kan förmedla så mycket, så snabbt.

Beatrice Eli i Girls, på rygg på ett dansgolv, omgiven av dansare under strålkastarljus. Naomi Pilgrim drar upp benen och gömmer sig bakom en skir, vit gardin i No gun. Senay Berhe jobbar mycket med musikvideor som format.

– Jag ville ju jobba med film överlag, men har inte kommit dit än, förklarar Senay. Och musikvideor, det blev nog bara så av en slump – jag började assistera en regissör som gjorde musikvideor, jag började följa med honom på inspelningar, och jag gillade det formatet. Det där med att kombinera bilder med musik skapade ett särskilt uttryck.

Finns det någon video som du är särskild nöjd med?

– På senaste tiden har jag fått bättre självkänsla, så jag blir nöjd med det mesta. Jag gjorde nyligen en video med Meron Mangasha och en kille som heter Henok Achido, ”Hjältar mot sin vilja”. En svartvit video, väldigt enkel, men jag gillade känslan i den. Och Blått blod är jag nöjd med.

Senay Berhe

Senay Berhe

I Blått blod läser Meron Mangasha en text över Mack Beats musik till Senay Berhes enkla, avskalade bilder. Filmen premiärvisades på Tensta konsthall och var senare ett av videoverken på Liljevalchs vårsalong. Men till skillnad från oljemålningarna som såldes för tusenstals kronor gick Blått blod att köpa som dvd i Liljevalchs presentbutik – för en krona styck. Samarbetet, säger jag, ser ut att ha gått smidigt.

– Jag hade jobbat med Meron tidigare, bland annat i epilogen till Ison & Filles skiva För evigt. Jag tycker att han är så bra på att beskriva sina tankar och avspegla samhället, jag tänkte: fan, vi måste göra någonting. Han bad Mack Beats att göra något beat till texten, men det tog ett och ett halvt år innan vi blev klara med själva filmen. Det var inget vi stressade fram – vi hade en massa idéer, men inga resurser.

– Det var viktigt för oss att inte sätta ett ansikte på bilderna, förklarar Senay vidare. Vi ville inte att det skulle bli en typ av människor som skulle förknippas med texten, och vi hade inte tillräckligt med resurser för att casta jättemycket folk. Utan vi skalade av det, skildrade platserna som tillhörde alla.

Första natten de var ute och filmade tvingades de att avbryta arbetet – det var samma kväll som kravallerna började i Husbyområdet.

– Precis när vi kom fram ringde en kompis till Meron och bara: det brinner i Husby. Genast tänkte vi: ”Fan, vi borde gå in och filma det här”. Men sedan ångrade vi oss, väntade till det hela var över.

Jag nämner att många filmmakare säkert skulle ha tänkt annorlunda, genast tagit fram kameran och inkorporerat de dramatiska bilderna i verket.

– Jo, men vi ville inte fokusera på det heller, berättar Senay, efter en paus. Jag vill på något sätt avspegla samhället vi lever i, men också lyfta de positiva sakerna som händer. Typ så.

I en artikel på hemsidan Politism antyder rapparen, aktivisten och skribenten Mohammed Ryback att tidningen Dagens Nyheter lider av ett ”Columbus-komplex”: vita, svenska journalister från innerstan ”upptäcker” orten gång på gång – och skriver om det till vita, svenska läsare från innerstan. I en text, menar Ryback, lät det ”som att hen hade flyttat ut till planeten Mars, även om Skärholmen bara ligger 20 minuter från Stockholms centrum”. Är det någonting Senay brukar förhålla sig till, den där innerstadsblicken, frågar jag? Lyfter han medvetet de positiva sakerna för att kontra de negativa narrativen, som ändå dominerar porträttten av orten?

Senay tänker till.

– Kanske omedvetet sådär, men jag tror att jag oftast gör det jag vill göra. Visst, någonstans tänker man kanske att det finns vissa konsekvenser av vissa skildringar…

Han tänker efter.

– Annars brukar man ju se en ganska homogen bild av förorten, ja. I musikvideor ser det ofta likadant ut: hårda killar som står uppställda framför något hårt. Man har sett samma bild rätt många gånger, jag saknar andra berättelser.

Är det berättelserna du själv vill skapa? Och i sådana fall: hur skulle du beskriva de där andra berättelserna, de som inte tillåts synas?

– Jag gjorde en video för längesedan, för rapparen Blues, som hette En vän. Den var inspirerad av Medan vi faller, men jag ville plocka upp vardagen också, det fina som händer där. Och Ison & Filles Jag skrattar idag hade också en varm, stark känsla.

I Jag skrattar idag, av Mattis Gustafsson och Oskar Ljungholm, samlas ett gäng kompisar i en park, sparkar boll, leker med barnen, släpar ut en grill och en soffa i solen. Jag testar en tes: att det kanske är främst i musikvideor man ser orten representerad på ett nyanserat sätt, och till en publik som faktiskt är bosatt i orten. Senay nickar, menar att det kanske stämmer. Annars kommer man i media undan med mycket: från en andrafierande, exotiserande blick (”Människorna här är så spännande!”) till rena överdrifter och faktafel.

Jag nämner en artikel två Tenstabor, Emma Moderato och Julia Söderblock Arce, skrev i Norra sidan som en reaktion på ytterligare en artikel om deras område i Dagens Nyheter: ”Jessica Ritzén drar paralleller till flyktingläger i Libanon och Gaza” – något hon bara kommer undan med, menar författarna, för att hennes publik består av en segregerad vit medelklass.

Och efter Husby förvärrades situationen.

– Ja, Husby spred sig, det var ju kaos, håller Senay med. Folk ringde mig från USA för att kolla läget, ”Händer det här i Sverige?” Men folk var ju frustrerade.

Samma sak hände i London, påpekar jag, och Senay lägger till: ”Glöm inte Paris.” Nedskärningar, diskriminering, arbetslöshet, frustration.

Hur viktiga är platserna och de här områdena när du arbetar?

– De spelar sin roll, såklart, men jag har alltid som dröm och mål att jag inte vill tröttna på att titta på mina egna grejer. Jag vill ha någon form av tidlöshet i det: visst, det finns alltid något tidsavtryck, kläder och så, men jag strävar efter det. Ta den senaste videon, Hjältar mot sin vilja. Den filmade vi faktiskt här på Söder, men vi ville att det skulle kännas som om den spelades in ute i förorten.

Varför inte filma den ute i förorten?

– Ja, det var ju resurserna. Jag har ju dessutom varit och filmat i de flesta förorterna, och jag ville hitta en plats som folk inte riktigt skulle känna igen.

Senay fortsätter:

– Jag är uppvuxen ute i Fisksätra, jag har alltid gillat miljonprogrammet. Arkitekturen tilltalar mig, det finns något väldigt dystert över det, men sedan någonting vackert över det samtidigt.

Blått blod finns på Youtube. På seminariet Black is the new black tidigare i höst presenterade Senay Berhe projektet Afripedia.

Annons