fbpx
Intervju & reportage Jacob Lundström, 30 november 2014

Flytta centrum!

Varför finns förorten alltid på andra sidan i svensk film?
Flytta centrum

Förorten i svensk film. Vad väcker det för associationer?

Aida Paridad: Jag tänker att den är väldigt stereotyp, på ett sätt som ofta är exotiserande. Jag upplever också att det är något som görs för den vita publiken, som får gotta ner sig i en rå och maskulin sfär. Det sker på den vita blickens villkor. Typ Snabba cash. Väldigt macho och väldigt tufft.

Rojda Sekersöz: Eller så handlar det om förtryckta kvinnor. Det är väldigt sällan vi får se ”neutrala” berättelser från förorten utan det måste handla om förorten. Det är sällan man placerar en berättelse om tonårskärlek i förorten om det inte ska betyda någonting. Att tjejen inte får träffa killen för sina föräldrar eller att killen är kriminell.

AP: Det handlar om vem som får berätta. Det enklaste sättet att illustrera det på är att titta på berättelser med medelklassen i huvudrollen, som inte synliggör huvudpersonernas klass på samma sätt. Det finns liksom inget ”gud vad vi verkligen lever på Kungsholmen”. Utan då är det deras personligheter och livserfarenheter som står i centrum. När vita män berättar sina berättelser handlar det om att vara en vit man men det definieras inte som lika färgat som det i själva verket är.

Dan Hallemar: Det där är ett öde som förorten delar med andra periferier i svensk film, som till exempelvis landsbygden. Det får gärna utspela sig på 50-talet med Rolf Lassgård som åker omkring i en PV. Alla rollfigurer på landsbygden får representera ”någon som är från landet” snarare än att vara människor i sig själva. Precis som förorten betraktas landsorten ofta med den här utifrånblicken, man ska antingen känna medlidande med dem eller skratta åt dem.

RS: Det har att göra med att de som gör film inte bor i de här områdena.

Var det här något som du upplevde att det fanns en medvetenhet kring när du pluggade på DI, Rojda?

RS: Både och. Fast samtidigt kan det vara begränsande att ha de här förväntningarna på sig. Jag har vuxit upp både i Botkyrka och i Dalarna och människor har kunnat välja när jag ska vara förortstjejen och när jag ska vara dalkullan. Man förväntar sig av filmskapare som kommer från den här periferin att de ska berätta en viss typ av historia. När jag har sökt något filmstöd har jag ofta märkt hur feedbacken per automatik handlat om att jag ska dra det mer åt ett visst håll, till exempel göra det mer ”förort”.

DH: Det som jag tycker är intressant med förorten, och som gör att den skulle fungera så bra som spelplats för svensk film, är ju att den finns överallt. Till skillnad från vissa delar av Dalarna som bara finns i Dalarna eller vissa delar av Stockholm som bara finns i Stockholm. Förorten finns i Karlskoga och den finns i Stockholm. Skäggetorp i Linköping påminner mer om Gottsunda i Uppsala än vad Linköping påminner om Uppsala. Den är verkligen underutnyttjad med tanke på att den är så vanlig.

Förorten är inte bara en plats man kan bo och leva på utan en plats som förväntas vilja lämna.

DH: Men problemet är väl egentligen inte att man gör Snabba cash, tycker jag. Det är en actionfilm där förorten fungerar bra som kuliss. När förorterna byggdes såg de likadana ut i stora delar av världen, det är en internationell plats. Problemet är att det inte finns fler berättelser och att det där blir för dominerande.

RS: Det är intressant att vi pratar om Snabba cash som en förortsfilm. Vad är det egentligen som är förort med den? Vi pratar ju inte på samma sätt om till exempel Solsidan.

DH: Det är ju själva bakgrunden, husen och loftgångarna.

RS: Men det är det här jag tycker blir problematiskt. Snabba cash handlar om en kille från en liten stad som vill göra en klassresa. Han vill bli någon annan. Sedan råkar några av rollfigurerna bo i förorten. Kanske är en del av problemet att vi pratar om filmer som utspelar sig i förorten som förortsfilmer. Att vi fokuserar mer på platsen än ”hjältens resa”, till exempel. Darin och Carola kommer från förorten. Kallas deras musik för förortsmusik? Vi måste också prata om vad vi pratar om.

AP: Jag tror mycket på att två saker måste gå hand i hand. För det första handlar det om representation i bemärkelsen att äga sin egen berättelse, och få möjlighet att skildra den, för det andra att det också ska finnas utrymme för berättelser som inte måste sättas i ett fack. RS: Folk går inte runt och tänker på att de bor i förorten dygnet runt. Det är inte deras dagliga kamp. På samma sätt som människor i innerstan funderar på att flytta ut på landet eller utomlands, visst, men förorten är inte en bur.

DH: Handlar det inte om att en generation får ta på sig att berätta det där, den här ursprungsberättelsen? Min föräldrageneration fick berätta om sina föräldrar, medan jag idag inte måste berätta om hur det var för mina farföräldrar att leva som bönder. Problemet är när man fastnar i det och nästa generation måste berätta samma sak om och om igen trots att livet går vidare.

RS: Samtidigt handlar det om makt. Jag gick ut DI för två år sedan och jag kan lugnt säga att 95% av alla samtal, mejl och erbjudande jag fått sedan dess handlar om att jag inte är vit. Oftast har det handlat om berättelser om hedersförtryck. Jag har försökt förklara att jag inte har någon erfarenhet av det, och att jag kommer behöva göra lika mycket research som en vit person skulle behöva göra. Jag kan berätta lika mycket om hur det är att vara en förtryckt kurdisk tjej eller hur det är att vara en kriminell droghandlare för jag gör fiktion. Men jag vet inte om jag vill berätta om det. Och om jag inte berättar om det finns det mycket mindre chans att jag får göra film.

Apropå jämförelsen med filmer om landsbygden, kommer vi att få se några hemvändarfilmer om förorten? Det här eviga svenska filmtemat med människor som återvänder hem, Masjävlar och allt vad de heter.

DH: Eller filmer som mer tar formen av en anklagelseakt mot hembygden. Jag vill inte bo i fucking jävla kuk-Åmål. Det där finns ju i mycket av musiken som har förorten som klangbotten. Att man vill dra därifrån, samtidigt som man är stolt. Det finns en dubbelhet i det.

AP: Jag upplever nästan mer den här stoltheten. Det finns en medvetenhet om strukturer som aktivt missgynnar storstädernas förorter. Därifrån tror jag också att stoltheten kommer. Lyssna på Ison & Fille till exempel. Man är medveten om den roll som man har blivit tilldelad men gör uppror mot den på sina egna villkor.

Men frågan är då om det här kommer till uttryck på film. Det känns som att det ploppar upp flera projekt som vill skildra förorten bortom mediala schabloner. Om förorten är så styvmoderligt behandlad av den svenska filmbranschen, går det att skapa alternativa kanaler eller är biografen fortfarande den viktigaste arenan?

AP: När något ska tas till bioduken blir det per automatik mer anpassat till den breda massan. Därför kan det nästan vara en nackdel eftersom den normativa blicken får tolkningsföreträde, vare sig det handlar om skildringar om förorten eller kvinnoberättelser.

RS: Men jag tycker att det är skitviktigt att den här typen av filmer visas på bio. Jag tycker att det är en demokratisk fråga, för det handlar delvis om skattepengar. Det är fan mina föräldrar som jobbar för att människor ska få göra film. Ja, alla kan göra film idag och lägga upp på Youtube men det är inte samma sak. Det ska finnas en större bredd på biograferna.

DH: Ibland känns det som att det behövs en dragare, någon film som visar vägen. Vi kanske väntar på det, att något som ska slå upp dörren. Man kan jämföra med hur svensk film har förändrats tidigare, som när klasskildringar blev vanligare under 70-talet. När man väl hade börjat prata om det kom plötsligt en massa filmer.

AP: Man kan lika gärna säga att genombrottet redan har kommit. Jag kommer att tänka på när Kyss mig hade premiär för några år. Då minns jag att Moa Svan pratade om att det kunde dröja minst tio år tills nästa svenska film om lesbisk kärlek. För den som kom innan hade väl haft premiär över tio år tidigare. Det är som att filmbranschen bockar av lesbisk kärlek, som får ställa sig sist i kön igen och vänta på sin tur.

DH: Ja, det där stämmer. Då är det intressanta kanske när man slutar tänka på det. När man inte tänker på att filmen handlar om ett lesbiskt par eller att den utspelar sig i en förort. Det finns väl redan på sätt och vis, filmer där förorten dyker upp men inte är huvudpersonen, till exempel Låt den rätte komma in som utspelar sig i Blackeberg. Det är en vampyrfilm snarare än en förortsfilm.

RS: I Fish tank tycker jag också att de utnyttjar förorten på ett bra sätt utan att det blir överdrivet. Miljön spelar en väldigt stor roll utan att det blir in your face.

DH: Men det där är intressant apropå vad vi tänker på när vi tänker på förortsfilm. För man får ju alltid se husen nerifrån, det är många fönster bredvid varandra, det är så övertydligt att platsen ska stå för någonting.

RS: Det är alltid balkong, betong och paraboler. Men när jag tänker på förorten tänker jag på naturen. Under min uppväxt har jag hängt mer i skogen än jag sprungit i trapphus.

AP: Det är samma för mig. Jag har bott i Stockholm i ungefär halva mitt liv, innan dess bodde jag i Västerbotten. När jag flyttade ner trodde jag att allt skulle vara grå betong men jag har upplevt mer djur och natur här. Det säger en del om hur det skildras.

Medverkande

Jag tänker på Nånting måste gå sönder som hade premiär i våras, där olika platser har en framträdande roll i berättelsen. Den är bland annat inspelad i Högdalen och Skärholmen, det är ganska mycket grönområden, men den kategoriserades knappast som förortsfilm. Hur har föreställningar om förorten förändrats?

AP: Jag tänker framför allt på att storstädernas förorter är rasifierade. Skildringar av förorten innebär nästan alltid skildringar av rasifierade personer, i egenskap av att vara icke-vita. Jag tror också att det är vad den vita publiken vill se och förstå sig på och känna medlidande med. Men för att de ska kunna identifiera sig får det gärna vara någon som längtar bort från förorten och tar avstånd från livsstilen som den får representera, typ kriminalitet, knark och dålig utbildning. Det gör också att alla de faktiska problem som finns i många förorter, som beror på strukturella orättvisor, skildras som individuella livsöden. Ansvaret läggs på huvudkaraktären att slå sig fram i en amerikansk dröm.

DH: Det är som att man bara har bytt ut människorna. Det var likadant för 40 år sedan. I den här Janne Halldoff-filmen Stenansiktet sitter ett gäng 16-åriga vita killar och röker hasch och dricker öl. De är utsatta för samma projektioner som dagens förortsungdomar. Redan 1968 när Skärholmens centrum byggdes hade DN rubriken ”Riv skiten”. Att man är ett offer i förorten har följt med länge, kanske inte sedan direkt efter kriget, men när allt blev massproducerat och större. Men den där nidbilden var ju inte sann då heller. Skillnaderna inom förorterna har alltid varit större än vad man har velat se utifrån.

I Stenansiktet är ungdomarna både offer och monster. De blir monster av att tvingas växa upp i den här sterila förortsmiljön och utkräver en blodig hämnd på de ansvariga byråkraterna. Kan man ta sig levande ur förorten?

DH: När Tom Alandh gjorde en film om Rågsved för några år sedan skildrades de som växt upp där under 70-talet som ”överlevare”. Jag tycker att det är förvånande att något som har funnits med så länge fortfarande kan verka så främmande. Det gäller också villaförorter; de är homogena, det är tråkiga människor som bor där, de har ingen fantasi, de är konformistiska. Men när jag åker ut till villaområdet i Jordbro där min pappa bodde ser det inte alls ut så. När han flyttade dit 1977 var det vit medelklass men nu är det nya människor som bor där. Verkligheten förändras men bilden lever kvar.

Filmer om förorten är ofta problemfilmer, där förorten antingen är orsaken till problemen eller problemet som ska lösas. Dokumentären Jag är fan en panter, som handlar om social organisering i Biskopsgården i Göteborg, lyckas skildra det här inifrån snarare utifrån. Vi berörde det tidigare också, men vad händer om människor tar kameran i sina egna händer?

RS: Visst kan ny teknik göra att makten över bilden blir något jämnare, men jag tror inte att det går att konkurrera med filmer som får miljonstöd. Det är olika saker.

AP: Jag hoppas att det ena inte ska utesluta det andra. Jag tänker på Bianca Kronlöf som startade sin egen Youtube-kanal. Något år senare ber SVT henne komma in och göra något. När människor på maktpositioner får bevisat för sig att något funkar är de inte dumma. Det är inte rättvist men det är en realitet, och i alla fall ett sätt att slå underifrån.

Saknas det kontaktytor eller handlar det om kunskapsbrist?

AP: Jag tycker att ordet kunskapsbrist används lite för flitigt. Folk kommer undan med det lite för lätt. Jag tror snarare att det handlar om intressekonflikter. Jag har träffat hur många vita producentsnubbar som helst som tycker att det är jättetrevligt med mångfald men aldrig skulle flytta på sig själva.

RS: Senast häromveckan träffade jag en man… ja, en medelålders vit man, som tyckte att det borde breddas vem som får göra film. Och sen lade han till: ”Men om jag skulle få stödet du sökt skulle jag inte tacka nej.”

AP: Kunskapen finns. På mitt produktionsbolag Fembot försöker vi peka ut och definiera att det här är ett problem. Ni som arbetar med det här är inte ett vitt ark. Ni är väldigt vita men ni är inte ett vitt ark. Det är också därför jag tycker att det är intressant att vända på diskussionen. Inte prata om varför det görs så lite förortsfilm utan om varför det görs så mycket vit medelklassfilm.

RS: Film och tv har en otrolig makt att skapa samhällsbilder. Det ansvaret tycker inte jag att man förstår. Istället pratar man mycket om trovärdighet. Vi pratade om att människorna i villaförorten har förändrats, men om man skulle casta någon från ett annat land skulle garanterat någon producent eller finansiär klaga på att det inte är trovärdigt och att publiken vill ha det den är van vid. Jag har fått jättemånga konstiga kommentarer när jag castat människor. Som att det inte är trovärdigt att en familj har flera olika hudfärger.

Ligger filmen efter andra konstformer? Jag tänkte på att Latin Kings slog igenom för 20 år sedan med Välkommen till förorten. Tio år senare kom det böcker som kallas ”invandrarlitteratur” och togs emot som autentiska förortsskildringar, men där författarna slog ifrån sig och påminde om att det handlade om fiktion.

RS: Det handlar väl om att film är så mycket dyrare att producera, jämfört med musik och böcker. Men samtidigt tror jag att vi är inne i ett skifte. Vi som har vuxit upp i Sverige, men har föräldrar från ett annat land, har inte samma tacksamhetskomplex som tidigare generationer. Vi tar en mer självklar plats i media. Tillsammans med tekniken börjar man se möjligheter. Jag märker också att till exempel hiphopvideor börjar röra sig bort från förorten. När videon till en hiphoplåt utspelar sig vid havet har vi kommit någonstans. När man vågar se sig själv någon annanstans.

DH: Om man jämför med det område som jag oftast tittar på, hur man förändrar strukturer i städer, kan man märka något liknande. I städer som Södertälje har man ändrat förhållningssätt till förorterna. På 80-talet ville man göra om dem, byta ut allting, sätta burspråk på fasaderna, montera balkonger, allt för att de inte skulle se ut som förorter längre. De skulle förändras fysiskt. Sedan märkte man att det inte fungerade, bland annat eftersom hyrorna höjdes och många inte längre kunde bo kvar. När jag var ute och träffade det allmännyttiga bostadsbolaget i Hovsjö i Södertälje pratade de mycket mer om den sociala miljön. De undersöker vilka som är nyckelpersonerna i området, vilka litar folk på, och så vidare, för att på den vägen ge människorna större inflytande över sina liv.

Det låter som något för filmbranschen att inspireras av. Istället för att göra sina problemfilmer.

RS: Men det är inte lätt heller att skapa lokal förankring. Jag hade till exempel ingen aning om att jag bodde mittemot Riksteatern i Botkyrka. Det räcker inte med att bara placera en verksamhet någonstans. Det är jättebra att det finns filmstudior i Alby nu, men det är knappast vem som helst som har tillgång dem, även om Filmbasen har många bra workshops och så.

Och om det finns en publik som inte känner att den är den tilltänkta publiken för någon svensk film är det inte konstigt om hela konceptet svensk film blir ointressant.

RS: Frågan är om man tycker att den publiken är värd att göra en film för. Man tänker att det är människor som inte kommer att betala hundra kronor för att se filmen på bio och som kommer att ladda ner den.

Finns det någon förortsskildring som ni tycker om? Eller ska en bra förortsskildring helst vara en film där ledet förort blir ointressant?

RS: Jag tycker om Medan vi faller.

Men ingen svensk film?

RS: Jag tror inte den har gjorts än. Sebbe tyckte jag om.

AP: Jag tror inte heller att just den förortsfilmen har gjorts.

DH: Det är oftare man blir irriterad än exalterad. Jag tänkte på Ettor och nollor som börjar med Per Albins folkhemstal och bilder på byggandet av höga hus. Kan vi inte släppa det där någon gång? Jag tycker nog att de bästa förortsfilmerna är filmer där man glömmer bort att det är förort. Som till exempel Låt den rätte komma in. Det beror också på vilken tid det görs i. Jag tyckte om tv-serien Hammarkullen när den kom, för även om alla rollfigurer var tillskruvade visade den förorten på ett annat sätt. Det kanske inte skulle gå att ha med den där sambaorkestern i en förortsskildring idag, men just då hade det varit en så lång period av Kenta och Stoffe…

RS: Låt den rätte komma in är en befriande förortskildring just för att den handlar om något annat och rymmer så mycket mer.

DH: Jag tycker den påminde om Mitt liv som hund på det sättet. Det var en film som utspelade sig på landsbygden men den handlade inte om landsbygden

RS: Det bor människor där också. De lever.

I litteraturen pratar man ofta om generationsromaner som definierar en viss tid. Kanske blev Medan vi faller en motsvarande film för världens förenade förorter. Är det för sent för det i Sverige? Eller är det kanske inte vad som behövs?

AP: Jag är ganska optimistisk när det kommer till film. Det finns en hungrig generation som börjar bryta sig loss från det här tacksamhetskomplexet. Det öppnar upp för någonting nytt. Det skulle kännas fint om den förändringen kom underifrån, med hjälp av ny teknik. Det kanske är naivt men jag tror att det är oundvikligt.

Förorten i svensk film
Annons