fbpx
Bloggar Tobias Rydén Sjöstrand, 4 oktober 2014

Vad kan man vänta sig av Inherent vice?

Deckare, dekadent 70-talsskildring eller pajig slapstickkomedi? Förmodligen alla tre

När filmbolagen väljer att släppa teasers för andra storfilmer så tidigt som ett år före premiären och en officiell trailer åtminstone sex månader innan, så har reklamen för Paul Thomas Andersons Inherent vice varit så gott som obefintlig. De första rörliga bilderna ur filmen släpptes bara för några veckor sedan och då rörde det sig inte om mer än sammanlagt en dryg sekunds material i en trailer för New York Film Festival, där har filmen sin världspremiär just idag.

Innan dess fick fansen nöja sig med några behind-the-scenes-foton, sparsamt publicerade bilder i filmtidskrifter och anekdoter från skådespelarna, vanligtvis återberättade i press junkets för andra filmer. Josh Brolin, som spelar polisen Bigfoot Bjornsen, beskrev i en intervju arbetet med Anderson som ”absolute fucking chaos” och gav bilden av en gränslös regissör som kunde be skådespelarna allt ifrån att omotiverat viska sina repliker till att leverera dem klängande på varandras axlar. Ett slags hemlighetsmakeri, upprepanden av a:n men inga b:n, som ökade nyfikenheten. 

Så kom trailern häromdagen. Medan Andersons trogna fanskara var lyriska så lämnades andra konfunderade. Vad kan man egentligen vänta sig av filmen? En spännande deckare, en dekadent skildring av Los Angeles på 1970-talet eller – en pajig slapstickkomedi? 

Förmodligen alla tre.

Inherent vice handlar om den påtände privatdeckaren Doc Sportellos försök att lösa ett fall med en försvunnen miljardär i Los Angeles 1970, i brytpunkten mellan flower power och politisk paranoia. Det är den första filmen som bygger på en roman av den omhuldade amerikanske författaren Thomas Pynchon. Hans litteratur har länge ansetts vara ”ofilmbar”, och Paul Thomas Andersons metod för att vara trogen förlagans stil var minst sagt omständlig. Det lättaste sättet att gå tillväga, ansåg han, var genom att transkribera hela romanen mening för mening till manusform, för att därefter kunna bryta ner det. I en färsk intervju med The New York Times berättar han hur manusproblemen lossnade när han erinrade sig ett citat av en deckarförfattare: ”The point of a plot in a detective movie is to get your hero to the next girl to flirt with”. Därefter blev grejen att fråga sig: “When’s the next girl or funny bit going to happen?”. 

Och funny bits lär inte saknas, det vill säga, om man nu delar Andersons förkärlek till slapstick och hjärndöda skämt. Ha i åtanke att det här är mannen som castade Adam Sandler i en film efter att ha upptäckt ett skådespelargeni i Happy Gilmore och som i The Master inte kunde låta bli att stoppa in en fjärt för att luckra upp en allvarsam stämning. Visst, även om Sandler aldrig gjort en bättre rollprestation än den i Punch-drunk love och pruttskämt är något som stått sig i filmhistorien sedan Ozus och Bergmans dagar, så är det inte alla som skrattar vare sig åt det eller när Joaquin Phoenix snubblar sig fram genom trailern till Inherent vice.

Men då återstår filmens kanske mest fascinerande ingrediens. Och då menar jag inte den omtalade cameorollen av Thomas Pynchon själv, vars skygghet kunde få J.D. Salinger att framstå som rena linslusen i jämförelse. Nej, jag syftar så klart på att Zucker, Abrahams & Zucker, den legendariska filmskapartrion bakom komedier som Titta vi flyger! och Den nakna pistolen, uttryckligen nämnts som en viktig inspirationskälla.

Att mixa film noir med en hyperrealistisk miljöskildring är i rättvisans namn inget nytt. Det är lätt att dra paralleller till Robert Altmans The long goodbye, som även den utspelas i ett frisläppt L.A. på 70-talet: en neo-noir där Philip Marlowe i toffelhjältetappning brottas mer med vardagsbestyr än med skurkar – en Marlowe långt ifrån den hårdkokte Bogartfiguren i trenchcoat vi är vana att se, men desto närmre Doc Sportello. Steget därifrån till metaskämten och gagsen i filmer som Titta vi flyger! och Top secret! är emellertid stort. Och otippat. Inte undra på att de som såg en testvisning i somras beskrev Inherent vice i ordalag som ”weird, weird, weird”, ”bonkers” och ”batshit insane”.

Men är det inte just sådana adjektiv man vill höra om en ny film av Paul Thomas Anderson? En Anderson som 15 år efter att ha skrivit ”It starts to rain frogs in the middle of Magnolia Blvd.” mot slutet av ett manus fortfarande hungrar efter nya utmaningar. Att han har den ovanliga förmågan att inför varje film återuppfinna sig själv är ett som är säkert. Huruvida resultatet är pubertalt, mästerligt eller bara förvirrande får premiärpubliken i New York avgöra i helgen. Vi vanliga dödliga svenskar får vänta till slutet av januari. Eller ska vi hoppas på Stockholms filmfestival i november? Det får vi veta när programmet presenteras den 14 oktober.

Annons