fbpx
Sebastian Lindvall, 10 juni 2014

Tolkningsfällan

Går det att befria israelisk skräckfilm från omvärldens tolkningsreflexer?
1-big-bad-wolves

Aharon Keshales och Navot Papushado startade den israeliska genrefilmsvågen med förstlingsverket Rabies, flitigt marknadsförd som ”den första israeliska slashern”. Nu är de tillbaka med svarthumoristiska hämndthrillern Big bad wolves där en misstänkt seriemördare kidnappas, förhörs och torteras av en polis och en pappa till ett mordoffer.

Tidigare i år intervjuades regi- och manusduon i skräcktidningen Fangoria, där artikelförfattarens analyshunger mättas med råge. Ja, deras senaste film handlar om Israels komplexa politiska situation, tar itu med den israeliska existensens kärna, är en metafor för ”vad vi gör mot araber och palestinier” – men i övrigt får publiken dra sina egna slutsatser.

Senare ser jag Oren Carmis Goldberg & Eisenberg, en stalkerthriller om en ensam dataprogrammerare som förföljs av en bufflig nationalist med vanföreställningar. Förföljaren ifråga använder nynazister som muskler, men framställer sig själv i god dager gentemot de ”riktiga fienderna”, det vill säga araberna. Det politiska öppna målet gapar lika stort när den hämndlystne pappan i Big bad wolves försäkrar att tortyrstugan står på arabiskt territorium, långt från civilisationen.

Det är alltid frestande att analysera en film utifrån produktionslandets historia, leta mönster och röda trådar. Lika lätt är det att betrakta upphovsmakarens egna förklaringar och formuleringar som tolkningsfacit. Risken är bara att det kan leda till förutbestämda filmupplevelser.

Jag vill se mer och läsa mindre om israelisk genrefilm. Härnäst håller jag tummarna för svensk distribution av zombiesplattern Cannon fodder eller science fiction-skräckisen Another world.

Annons