fbpx
Bloggar Cannes Anders Annikas, 21 maj 2014

Konstpaus med Kawase

Fjärde gången gillt för en av Japans stora regissörer?
kawase

Naomi Kawase har tävlat i Cannes tre gånger tidigare och har vunnit såväl debutantpriset som Grand Prix – men kanske är det nu dags för första Guldpalmen? Kawases Still the water (Futatsume no mado) är en coming of age-historia där två tonåringars vänskap håller på att bli något mer, samtidigt som de kämpar med sina respektive familjesituationer. Pojkens föräldrar är skilda och han har svårt att acceptera att mamman träffar nya män. Flickans mor är i sin tur döende.

Still the water är långsam och allvarlig, men samtidigt lätt och luftig. Jag har inte sett en lika finstämd och trösterik skildring av en familj där någon håller på att dö sedan Min granne Totoro. Med risk för att generalisera är det något i det japanska temperamentet som verkligen kommer till sin rätt i den här berättelsen. Jag tror också att Still the water vinner på att det inte är några andra asiatiska filmer med i tävlingen – den är en andningspaus, eller kanske en konstpaus, från mer intensiva och/eller konventionella tävlingsfilmer från Nordamerika och Europa.

Betydligt mindre intressant är till exempel Tommy Lee Jones The homesman. Den har uppmärksammats för att vara en western som för ovanlighetens skull lyfter fram kvinnorna. En kavat, ogift Hilary Swank får i uppdrag att skjutsa tre galna fruar bort från deras besvikna män, och Lee Jones följer med som livvakt. Swank är bra (liksom James Spader och David Dencik i biroller), men de galna kvinnorna är alla karikatyrer och det omaka paret som gnabbas har vi sett förr, i allt från Afrikas drottning till True grit. I slutändan (liksom i titeln) är det dessutom ändå gubben som står i centrum.

En annan oorginell genreutflykt är The rover, som visas som midnattsfilm utom tävlan. Animal kingdom-regissören David Michod låter Robert Pattinson gå om inte full retard, så i alla fall halvvägs, när han och Guy Pearce kör omkring i en smutsig bil i ”Australien tio år efter katastrofen”. Premissen andas Mad Max, men det här är överlastad mansfilm utan humor och med en slutscen som är bra, men som får en att inse att resten av filmen bara var en lång transportsträcka (bildligt och bokstavligt) fram till just denna scen.

Annons