fbpx
Bloggar Cannes Jacob Lundström Jacob Lundström, 15 maj 2014

Känslig ökenvandring

Och där var Cannesfestivalen igång! Sissako seglar upp som en av favoriterna till Guldpalmen

Världens förnämsta filmfestival brukar den kallas. Och ryktbarheten förpliktigar förstås. Men vad ska vi förvänta oss av Cannes?

Vi vet sedan tidigare att tävlingen inte är reserverad för de bästa filmerna. Det finns andra taktiska hänsyn att ta. Det behövs ju lite amerikansk stjärnglans på röda mattan och tjänster kräver gentjänster. I år visas till exempel How to train your dragon 2 utom tävlan, som tack till Dreamworks för gott samarbete.

Och så var det det där med att hålla sig väl med åldrade giganter. Något som krymper utrymmet för nya talanger och kvinnliga regissörer, eftersom regissörsveteranerna tenderar att vara män. Etablerade auteurer som Céline Sciamma och Jessica Hausner förpassas till sidosektioner.

Med det sagt är det ändå ett på förhand spännande startfält i år. Mina förhoppningar är högt ställda. Det blev inte sämre av att jag igår såg min första tävlingsfilm, Abderrahmane Sissakos Timbuktu. Trots att flera av hans tidigare filmer visats på internationella festivaler, exempelvis Bamako från 2006, har ingen av dem fått svensk biopremiär. Kanske är det dags nu.

Även denna gång har Sissako, själv från Mauretanien, alltså döpt sin film efter en stad i Mali. Filmen skildrar hur fundamentalismens futtiga fåfänga och farliga vansinne drabbar invånarna i Timbuktu.

Sissako fångar maktens män med avväpnande humor, de framstår som lika löjliga som mänskliga när de försöker motivera varför kvinnor måste bära handskar, men han väjer inte för deras grymheter. Jihadisterna vandrar omkring mellan husen och upprepar olika förbud i sina megafoner. På kvällen går de omkring med ficklampa och försöker lokalisera varifrån gitarrplinket kommer. Det finns också en fantastisk scen som visar hur traktens ungdomar samlats för att spela fotboll – men får göra det utan boll. För den har beslagtagits.

Nyligen läste jag en intervju med Cahiers du cinémas chefredaktör Stéphane Delorme. Det är som bekant en filmtidskrift som alltid har haft högre ambitioner än att bara bevaka filmvärlden – de vill förändra den. Ut med cyniskt poserande, in med lyriskt patos!

I intervjun kungjorde Delorme bland annat att Cahiers därför premierar filmer som kan locka fram starka känslor, snarare än filmer som likt Haneke försöker dominera sin publik (möjligen är detta ett dåligt omen för Ruben Östlunds Turist). Delorme fångade väl sitt filmiska konstideal i en formulering, med udden riktad mot vår tids manuskult, om Leos Carax Holy motors: “It’s a world, not a narrative.”

Länge tänker jag att Timbuktu är en film helt i linje med redaktionens önskemål. Sissako gör nedslag i en rad olika människoöden, utan att hemfalla åt simpelt intrigmakande, och ger oss verkligen en känsla för platsen. Filmen skildrar visserligen förtryck, men visar trots allt på hoppfullt motstånd med mycket humor och värme.

Ända fram till den sista akten, vill säga. Förmodligen svårt att förlika sig med även för en tröstlös misantrop.

Annons