Kritik & essä Agri Ismaïl, 27 maj 2014

Du är vad du låtsas

Två amerikanska tv-serier fångar ständigt pågående förställningar
Mad men

Tv-serie: Mad men
År: 2007-
Land: USA

Tv-serie: The Americans
År: 2013-
Land: USA

Den sjunde säsongen av den evigt hyllade Mad men börjar med Freddy Rumsen som tittar rakt in i kameran och föreslår en reklam för en klocka. Det är förstås passande att seriens sista säsong inleds genom att frammana känslan av tidens gång, och detta är trots allt precis den sortens uppenbara metaforer som serieskaparna hela tiden använder sig av. Det senare avslöjandet att Rumsen endast agerar på uppdrag av seriens huvudperson Don Draper, som tvingades ta tjänstledigt från reklambyrån i slutet av förra säsongen, kommer inte som någon överraskning: serien har framför allt handlat om människor som förgäves låtsas vara en annan. Från Dons hemliga identitet som Dick – en intrig som verkade importerad från en såpopera och vars avslöjande möttes av en en trött axelryckning både av serien och tittarna – till Peggys ständiga omdefinering av sig själv, handlar Mad men främst om viljan att fly från det ursprungliga jaget.

Novellstrukturen som gjorde de första två säsongerna till en succé har nu gradvis gett vika åt en samling klyschor som maskerats som subtilitet. Det pråliga bildspråket – förra säsongens tomma hisschakt, den upp och nedvända diabilden som liknade ett olycksbådande tarotkort – tar överhanden. Allt som serien fortfarande är bra på, blir förgäves när skaparna verkar osäkra på vilken ton materialet kräver. När vi ser Don Draper vandra ut ur LAX flygplats i slow motion till tonerna av Spencer Davis Groups ”I’m a man” förstår vi att detta är hur han ser sig själv, som i en reklamfilm med tillhörande musik och estetik, men utan att längre förstå vad denna reklam vill sälja.

En serie som inte kommer att få beröm för att vara stiliserad är The Americans, som i motsats till Mad men knappt försöker vara filmisk. Även det omoderna serifftypsnitt som listar de medverkande i förtexterna liknar något ur ett banalt 80-talsdrama. Under skenet av ett gammalmodigt spiondrama gömmer sig dock en av de mest intelligenta tv-skildringar av intimitet sedan Scener ur ett äktenskap. Intrigen må på ytan handla om två sovjetiska KGB-agenter som infiltrerat USA och poserar som ett amerikanskt förortspar, men serien är mest intresserad av relationen mellan dessa två främlingar och deras ovanliga arrangerade äktenskap. När paret tränades i Sovjet fick de ordern att inte nämna något om deras ”egentliga” liv, så att varje partner endast skulle känna en enhetlig version av den andre, en enhetlig version som visar sig vara en omöjlighet.

Våra två huvudpersoner är i huvudsak blott skådespelare som låtsas vara man och hustru, som låtsas vara föräldrar lika mycket som de spelar amerikaner. Mellan alla avlyssningar och invecklade spionuppdrag återkommer vi till ett par som försöker fylla ut identiteterna på alla de olika roller de måste spela i sin vardag. Under seriens sexscener undrar vi tittare om även dessa kroppar spelar en roll: Elizabeth frågar sin ”make” tidigt i den andra säsongen om en annan av hans alter egon kan älska med henne istället. Serien visar hur dessa två personer inser att de inte känner varandra alls – en metafor för alla nygifta – men så småningom även inser att de inte är helt säkra på vilka de är själva. Trots denna avsaknad av klar identitet förblir rollfigurerna på något vis fortfarande tydliga för oss tittare, ett under av skådespeleri och manusförfattande, där ingen identitet är ”sannare” än den andra, där de alla verkar som en del av en helhet.

I slutändan visar sig därför både Mad men och The Americans ha samma budskap: att vi endast är de vi låtsas vara.

Annons