Långfilm: Den stora skönheten
Regi: Paolo Sorrentino
År: 2013
Land: Italien
Speltid: 142 min
Bio: 14 mars

”Jag är inte misogyn, jag är misantrop”, säger Jep Gambardella, huvudpersonen i Den stora skönheten, med en livströtthet i gränslandet mellan koketteri och uppriktighet. När det handlar om hat bör man sikta så högt som möjligt. Jep befinner sig på toppen av hierarkin i Roms nattliv. Första gången vi möter honom firar han sin 65-årsdag med en extravagant fest. Egentligen är det inte något speciellt enastående med just den här kvällen. Jep har haft otaliga liknande nätter. Han har levt ett helt liv med konceptfester på Roms tak, bland poeter, modeller och avdankade tv-stjärnor.

Jep är en högprofilerad skribent, oklanderligt klädd, välbeställd. Han har blivit van att skylla på Roms många distraktioner varje gång han har fått frågan varför det aldrig kom någon uppföljare till den löftesrika romanen han skrev i tjugoårsåldern. En dag får han veta att en gammal ungdomsförälskelse har gått bort. Och att hennes dagbok antyder att hon har älskat honom hela livet, trots att hon lämnade honom och gifte sig med en annan. En föreställning om ett alternativt liv blir plötsligt konkret för Jep – inte minst knutet till ett minne från tiden de hade tillsammans som han inte klarar av att uttolka, och heller inte klarar att frigöra sig från. Misstanken om att livet han har levt och behärskat ut i fingerspetsarna har varit ett riktningslöst slöseri med krafter blir alltmer påträngande.

Paolo Sorrentino har skapat en oerhört kontrollerad film, full av referenser; ljudspåret är lika eklektiskt som den visuella stilen, kompositonena är minutiöst iscensatta. Han får ut maximalt av omgivningen. Rom skildras ofta som en stiliserad, absurd drömvärld. Jep bor i en lägenhet bredvid Colosseum, ett byggnadsverk som rymmer alla de motsättningar i Rom som Sorrentino vill utforska. Det är på en och samma gång ett ikoniskt landmärke och en gigantisk trafikmaskin som förenar skönhet, ingenjörskonst, brutalitet, våld, turism och kommers, det sublima och det kaotiska. Precis som i hans minst lika ekvilibristiska Il divo – en satirisk biopic om statsministern Giulio Andreotti – intresserar sig Sorrentino för paradoxerna i Italiens närhistoria. Och hur en enskild persons kontrollerade fasad brister, om än bara flyktigt.

Detta stoff är först och främst fysiskt förankrat i huvudrollsinnehavaren i båda filmerna, den formidable skådespelaren Toni Servillo. I utforskningen av Roms motsättningar, det perversa och det sublima, det romantiska och det tungsinta, verkar bilderna på duken också mana fram den italienska filmhistorien. Fellini Roma och Det ljuva livet är uppenbara referenser. Liksom Fellini dyrkar Sorrentino societetens barocka excentricitet, hur varje social företeelse är definerad av det teatrala, av masker, av det karnevaliska.

Trots all sin intelligens och alla sina sinnliga njutningar är Den stora skönheten lika fullt en lättviktare i jämförelse med sina förebilder. Samhällskritiken var betydligt skarpare hos Fellini. Det finns heller ingenting här som tangerar till exempel Viscontis fallenhet för att utvinna något djupt mänskligt av barocka, skinande ytor eller Rossellinis förmåga att etablera komplexa relationer mellan människor och omgivning. En vacker scen där Jep besöker ett av Roms palats i nattens mörker minner om Ingrid Bergmans manövrering genom ruiner och konstverk i Resa till Italien. Men där Rossellini antyder ett stort antal potentiella betydelser i samspelet mellan ansikte och rum, uttrycker Sorrentino något betydligt enklare: en stämning, en melankoli av det generella slaget. Filmen etablerar ett universum som är komplext, men virrvarret av intryck och flyktiga politiska kommentarer upplöses i en mans längtan, ett enda minne. Allra tydligast omfamnas denna längtan kanske i filmens eftertexter. Här betraktas Rom från däcket på en båt som långsamt rör sig över Tibern. Det är gryning, staden gör sig klar för en ny dag med oanade, outforskade möjligheter. Men som Jep själv uttrycker det: ”När ni andra går upp går jag och lägger mig”.