Kritik & essä Martin Gelin, 4 mars 2014

Den lilla minikrisen

Olivia Wilde i Joe Swanbergs Drinking buddies från 2013.

Tack vare billiga produktioner och hyperaktivitet har Joe Swanberg regisserat 13 långfilmer på nio år. Martin Gelin ser lågmälda berättelser om den unga medelklassens minikriser.

I den amerikanska indiefilmbranschen har det varit gott om regissörer, manusförfattare, producenter och kritiker som pratat optimistiskt om den digitala revolutionen. Oanade möjligheter ska snart öppna sig, i takt med att trösklarna för att göra film sänks, då filmtekniken blir allt billigare och distributionsmetoderna allt smidigare.

Filmmakaren Joe Swanberg är en av de få som faktiskt tagit tillvara på de nya möjligheterna. De senaste nio åren har han regisserat 13 långfilmer.

Joe Swanberg växte fram i den scen av unga filmmakare från framför allt New York och Chicago som för ett ögonblick kallades ”mumblecore”

Han har dessutom medverkat i ytterligare ett dussintal filmer som skådespelare. Sådan kvantitet är inte imponerande i sig, utan det anmärkningsvärda är att många av filmerna, i synnerhet från senare år, är bra.

Joe Swanberg växte fram i den scen av unga filmmakare från framför allt New York och Chicago som för ett ögonblick kallades ”mumblecore”. Det var en fånig benämning på ett hälsosamt nytt fenomen i amerikansk indiefilm: lågmälda lågbudgetfilmer om unga storstadsmänniskor som sitter i soffor och pratar med varandra, dricker öl, lyssnar på musik, argumenterar och har, eller misslyckas med att ha, sex. Genren brukar härledas till Andrew Bujalskis Funny ha ha från 2002 och utgjordes i början egentligen bara av ett par kompisgäng som hjälpte varandra att göra extremt billiga filmer, vars budgetar sällan överskred ett par tusen dollar.

I början fanns det dock ofta något trevande och lite långtråkigt med dessa filmer. Ibland när jag såg de tidiga filmerna av Bujalski eller Swanberg kunde jag inte låta bli att fråga mig själv varför jag ska sitta och titta på en kornig film med dåligt ljud där folk sitter och mumlar om inget särskilt.

Den eventuella storheten i en dialogdriven film är lite svår att uppskatta om man inte hör vad de säger. Men de vardagsnära miljöerna och den realistiska, ofta improviserade dialogen skapade samtidigt ett mer autentiskt uttryck än de flesta samtida filmer som utger sig för att skildra en viss generation. Med tiden började också allt fler intressanta röster höras genom mumlet.

Det är svårt att föreställa sig tv-serien Girls utan mumblecore-regissörerna. Lena Dunhams långfilm Tiny furniture från 2010 kan också ses som en av de bästa filmerna i genren, även om det tar emot att använda superlativ om filmer som framstår så relativt anspråkslösa. För 20 år sedan skulle en så lågmäld film sannolikt ha drunknat i produktionsbyråkrati, men nu blev det i stället en språngbräda till en strålande karriär som vi förmodligen kommer att kunna njuta av i decennier framåt. Regissörer och skådespelare som Lynn Shelton, Dunham, Greta Gerwig, bröderna Mark och Jay Duplass har alla fått en gedigen filmkarriär tack vare dessa filmer. Noah Baumbach har också lösa kopplingar till många av filmmakarna och hans senaste film, Frances Ha, hör i någon mån hemma i den här traditionen av dramakomedier om unga New York-bor med roommates. Joe Swanberg har arbetat som fotograf åt Baumbach, som i sin tur samproducerat vissa av Swanbergs filmer.

Men Joe Swanberg är tveklöst den mest produktiva personen i den här löst definierade filmgenren. Jag insåg att det var värt att ta Swanberg på lite större allvar när jag såg Nights and weekends, från 2008, den mest fokuserade film han gjort. Det är en av de mest intima amerikanska filmer jag sett på senare år. Swanberg skapade filmen tillsammans med Greta Gerwig, som skrev manus och arbetade fram dialogen i de ofta improviserade scenerna. Man kan se den som ett slags indie-Scener ur ett äktenskap, där vi sakta men säkert får se ett långdistansförhållande gå i bitar.

Anna Kendrick och Ron Livingston i Drinking buddies.

Anna Kendrick och Ron Livingston i Drinking buddies.

Tidigare i år kom Swanbergs mest påkostade och ambitiösa film hittills, Drinking buddies. Det är den första av Swanbergs filmer där han jobbar med skådespelare som man sannolikt känner igen från andra filmer: Olivia Wilde, Ron Livingston och Anna Kendrick. Estetiskt framstår filmen som ett ganska sympatiskt mellanting mellan den indietradition som Swanberg själv kommer från och en mer tillgänglig mainstreamkomedi av, säg, Judd Apatow eller Nicole Holofcener. Berättelsen är en detaljstudie i två förhållanden, som ser relativt friska ut vid en första anblick, men som vi snart inser är fulla av sprickor.

Som tittare kan man roa sig med den bitterljuva vetskapen att man ser vad som inte stämmer i de här relationerna innan karaktärerna själva förstår det. I början av filmen är Olivia Wildes småpunkiga Kate hemma hos Ron Livingstons prydlige Chris som bor i en tjusig loftlägenhet med eleganta möbler. Hon tar en öl och ställer den på hans lyxiga bord, varpå han snabbt, och så försiktigt han kan, föreslår att hon placerar ett underlägg under flaskan. Så bygger Swanberg, med pyttesmå detaljer, bilden av ett par där kemin kanske inte är helt perfekt.

När filmkritiken Richard Brody hyllade Drinking buddies i The New Yorker skrev han att Swanbergs filmer ”lyckas fånga livets mikrokriser”.

Det briljanta med Swanbergs filmer är ofta att han just vågar fokusera på bara en enda specifik händelse i karaktärernas liv. Swanberg håller fast vid det realistiska bildspråket och den improviserande dialogen som präglade hans tidigare filmer, men berättelsen har en tydligare struktur och karaktärerna känns mer genomarbetade. Han har, skulle man kunna säga, lyckats med att sälja ut litegrann.

Det lilla mikroölbryggeriet där filmen utspelar sig fungerar samtidigt som en slug symbol för den filmvärld som Swanberg är verksam i. Det här är hans människor, som lever vid sidan av de stora producenterna, med mer detaljfokus och passion för produkten. Det är ett indie-USA.

För Swanberg och hans vänner och kollegor blev det naturligt att göra filmer där de glatt fläkte ut sina egna liv.

Swanbergs DIY-förhållningssätt till filmproduktion är en känga till den dyra, långsamma, tröga, byråkratiska process som präglar Hollywood, och som är anledningen att det görs så mycket meningslös film. Swanberg verkar istället i kölvattnet av dokusåpornas och nätets nya bekännelsekultur. För Swanberg och hans vänner och kollegor blev det naturligt att göra filmer där de glatt fläkte ut sina egna liv. Nu finns det gott om filmer om denna generation av underbetalda frilansare, deras krångliga roommates och komplicerade ölsorter.

I början av sin karriär sade Swanberg till New York Times att han ville röra sig bort från de intima, lågmälda filmerna han börjat bli känd för: ”Om jag måste stå ut med en till scen där folk sitterci en soffa och pratar så tar jag livet av mig”. Men sedan dess har hans filmer så gott som uteslutande handlat om just par, vänner och roommates som sitter på soffor och pratar med varandra. Han har förfinat just den genren. Det är tur det, för det är ofta så berättelsen om vår generation ser ut i dagens USA.

Mumblecore-genren har vuxit upp, blivit av med sina barnsjukdomar och är numera värd din tid.

Annons