Mattias Löwhagen, 30 december 2013

Uppströmsregissör

Det tog nio år för Shane Carruth att följa upp sci fi-sensationen Primer. Mattias Löwhagen ser en säregen regissör som dubbelarbetar som gårdfarihandlare.
upstream_color_1

Det tog nio år för Shane Carruth att följa upp sci fi-sensationen Primer. Mattias Löwhagen ser en säregen regissör som dubbelarbetar som gårdfarihandlare.

South Carolina-sonen Shane Carruth har en något ovanlig bakgrund som regissör. Han läste datavetenskap på universitetet och började doktorera i matematik, men hoppade av för ett jobb på den amerikanska försvarsjätten Hughes. Carruth programmerade flygsimulatorer, jobbade med databaser och tidig webbutveckling. På fritiden skrev han sci-fi-noveller, men upptäckte efter ett tag att de mest återgav visuella intryck och mer liknade filmmanus. Under en konvalescens efter en bilolycka började han jobba med en ny manusidé.

Primer hade premiär 2004 (och gick upp svenska biografer året därpå). Den har till det yttre flera typiska karaktärsdrag för amerikansk independentfilm: låg budget, sparsmakad scenografi och människor som pratar i bild. Historien om några vänner som råkar uppfinna en tidsmaskin är dock allt annan än enkel. Den kodas i en tekniktung dialog och vänder sig snabbt varv på varv om sig själv. Primer är en krypterad film, ett par små färdiga delar av ett pussel med många lösa bitar.

Med flera priser och nomineringar i bagaget var allt upplagt för en lovande karriär och Carruth började jobba med ett sci-fi-epos som skulle heta A topiary. Ambitionen var högt satt, där Carruth bland annat utvecklade egna digitala effektverktyg eftersom inga kommersiella produkter dög för hans ändamål. Men trots producenter som David Fincher och Steven Soderbergh och mycket lovord från olika filmbolag fick A topiary aldrig loss någon finansiering. Till slut lade Carruth ned den utdragna förproduktionen och började om med ett mindre projekt.

Den här gången tar han inga risker. Carruth har skrivit manus, regisserat, producerat, komponerat, finansierat och spelar ena huvudrollen. Det enda han inte gjort, kommenterade han i en intervju, är att svara på telefonsamtal från Los Angeles. Upstream color vittnar också om en filmskapare med mycket självförtroende. Primers enkla kostym var förvisso en del av dess charm, men Carruths visuella berättande har tveklöst tagit flera steg framåt. Upstream color andas av något inspirerat och kompromisslöst. Det är svårt att inte se det som en reaktion mot det Hollywoodska stålbadet.

En ung kvinna kidnappas, drogas med en substans som utvinns ur en mask och hjärntvättas av en bedragare som stjäl hennes tillgångar. På samhällets botten träffar hon en man med liknande erfarenheter och de bygger ett nytt liv tillsammans. Det sker i en slags symbios med varandra och andra, inte minst en kull grisar. Eller så är det något annat som händer. Upstream color berättas i stämningar och brottstycken, hela tiden med ett latent hot i bakgrunden som skuggar händelserna precis utom räckhåll.

upstream_color_2

Här finns spår av influenser som Cronenberg och Todd Haynes Safe. Det är något fel i det moderna, en störning som utnyttjar oss, kanske för sina egna syften. Carruth lägger inte ut texten med mer än antydningar, utan växlar istället till en ordlös sista del som accelererar flödet av intryck. Upstream color bär på en utmaning, där Carruth än en gång lämnar över en gåta till publiken att lösa.

Lika självsäker som Carruth känns som regissör, lika trevande framstår dock Upstream colors försäljning. Carruth åkte till Sundance, som traditionen påbjuder inom amerikansk indie, men förklarade denna gång att filmen inte var till salu för högstbjudande. Distributionen skulle han istället sköta personligen. Strax efter att Upstream color gått upp på biografer (bokade av Carruths inhyrda agent) släpptes den på dvd, blu-ray, via ett flertal VOD-tjänster och som fil att ladda ned för 20 dollar. Carruth reste också runt med filmen och deltog själv vid visningar. På filmens hemsida säljer han soundtracket och affischen, båda självtillverkade.

Indiefilm är idag förhållandevis lätt och billig att producera. En digital systemkamera kan spela in högupplöst video av god kvalitet. Via crowdfunding som Kickstarter och Indiegogo kan en kärnpublik sys in projektet på förhand med både pengar och intresse. Men sedan tar det stopp någonstans. Nålsögat för festivaler är mycket litet och ingen garant. Skulle man mot förmodan få ett intresse från ett filmbolag innebär detta synpunkter på klippning och marknadsföring. För den promille som tar sig igenom väntar sedan mediebrusets anonymitet.

Väljer man nätbaserad distribution handlar problematiken istället om betalningsviljan för innehåll. En Youtube-stjärna som svenska Felix Kjellberg (PewDiePie) har 15 miljoner prenumeranter. De lägger inte en krona på att titta på hans tio minuter långa spelvideos. Kjellberg finansierar istället sin verksamhet med reklamintäkter (hans rörelseresultat för andra halvåret 2012 var 6,5 miljoner kronor). Ett tag var trenden att denna modell skulle användas även för långfilmsdistribution, men en högprofilerad satsning som Voddler blöder kapital (minus 40,6 miljoner för 2012).

Vad är lösningen? Ingen vet. Carruth ger dock inte upp utan försöker hitta sin egen väg. Samma pragmatiska inställning har Kevin Smith, som självdistribuerade sitt senaste alster Red state. Smith driver serietidningsaffär, gör radio, reklam, föredrag och i stort sett vad som helst för att synas. Vad som är produkten är inte längre självklart.

Werner Herzog har sagt att filmen kommer från marknadsplatsen och cirkusen, inte från konsten och akademien. Kanske är den amerikanska indien på väg tillbaka till sitt ursprung. Regissören som gårdfarihandlare är dock en utveckling med många sidor. Om det inte räcker med filmisk talang lämnas många åt sidan. Inte alla konstnärer är drivna entreprenörer.

Så inte heller Shane Carruth. Men han kommer till filmen från matematik och programmering. Problemlösning är Carruths bakgrund, arbetsmetod och konstnärliga idé. Upstream color är hans senaste film, men också en plattform för att testa idéer och rensa ut buggar i den amerikanska independentfilmens nya produktionslandskap. Det är en betaversion, inte elegant kod, inte färdigt. Carruth jobbar vidare.

Annons