fbpx
Kritik & essä Stefan Ramstedt, 21 oktober 2013

Vad hände efter Touki bouki?

Mati Diop har gjort en dokumentär om sin farbrors filmklassiker Touki bouki, som är en blandning av porträtt och fiktion. Stefan Ramstedt har sett Mille soleils.

40-årsjubileet av premiären av Djibril Diop Mambétys Touki bouki uppmärksammas i Dakar med visning i närvaro av filmens huvudrollsinnehavare. Magaye Niang är uppklädd; denim, skarf, boots. ”Jag är en stjärna”, svarar han på en sarkastisk liknelse till Johnny Halliday; fortfarande rebell, men nu utan hornförsedd motorcykel. I filmens slutscen ser han sin älskade på en båt med kurs mot Frankrike, själv inkapabel till att lämna Senegal.

Mati Diops metafilmiska Mille soleils inleds och avslutas, precis som hennes farbrors klassiker Touki bouki, med kovallning. Mycket har förändrats: ”Varje generation har sitt eget uppdrag” bedyrar en ungdom, men ännu slaktas kor, och ännu flyr människor.

Tex Ritters sång ur Sheriffen från 1952 hörs i Mille soleils. Två filmer som handlar om att lämna eller om att stanna. Mory i Touki bouki valde, precis som Gary Coopers sheriff, att stanna. ”Du väntar tills ikväll med att säga att jag är en stor skådespelare”, utbrister Niang efter att ha fått höra att han borde ha åkt till Hollywood. Efter filmens slut ställs han framför duken där han i den lågupplösta (eller ”dåligt definierade”, som Diop kallar den) videobilden dränks i projektorns blåa ljus. Han blir mållös när han ska berätta vad som hänt efter att filmen spelades in, och beger sig hemåt, men måste hindras från att gå rakt ner i havet. I Diops Atlantique (2009) talas det om ”ett brinnande begär att flyta ned i havet”.

I Mille soleils använder Diop både 35 mm och video, med vilka hon elaborerar mellan olika typer av filmiska uttryck och idéer – i synnerhet från westernfilmen och neorealismen – som tillåts träda in i och överlappa varandra; uttryck som kunde ha tolkats som dåligt definierade, hade de inte legat varandra så nära. Likt John Fords och Rossellinis filmer är Mille soleils en blandning av dokumentär, porträtt och fiktion. Några rader från James Baldwin hörs i filmen: ”You don’t have a home until you leave it and then, when you have left it, you never can go back.” Dåligt definierade gränser, geografiska och kinematografiska. Tusen solar som bländar linser, organiska men inte mekaniska.

Annons