fbpx
Bloggar Jacob Lundström Jacob Lundström, 18 oktober 2013

Märk väl!

Det finns en ny märkning av film. Men ska man överhuvudtaget märka konst? Dela upp den i godkända respektive icke-godkända högar?
Meshes of the afternoon

Det finns en ny märkning av film. Och egentligen skulle väl den meningen räckt för att provocera fram delar av kritiken mot den A-märkning som lanserats i veckan av bland andra Bio Rio och Rättviseförmedlingen. För ska man överhuvudtaget märka konst? Dela upp den i godkända respektive icke-godkända högar?

Det gör nu redan filmkritikerna med sina betygsskalor, invänder kanske någon. Men skillnaden är att A-märkningen inte är tänkt att säga något om filmers kvalitet, utan istället värdera dem efter andra premisser. A-märkningen utgår från det så kallade Bechdeltestet. Ni vet, för att stämplas som godkänd måste en film innehålla minst två (namngivna) kvinnliga karaktärer som samtalar med varandra om något annat än män.

Den andra delen av kritiken har riktat in sig mot att Bechdeltestet är ett ganska trubbigt verktyg. Feministiska klassiker som Maya Derens Meshes of the afternoon och Chantal Akermans Jeanne Dielman får exempelvis IG. Medan det finns gott om inte nödvändigtvis progressiv porrfilm som klarar testet utan problem.

Och visst är det lätt att låta fantasin skena iväg och föreställa sig en framtid där filmdiskussionen enbart sköts genom excelark. Med olika kolumner för kön, etnicitet, klass, ålder, religion, och så vidare. Plus en till flik med samma kolumner för filmteamet. Flest förkryssade celler vinner: en guldbagge!

Å andra sidan svarar A-märkningen mot en högst verklig snedvridning i filmutbudet – det är helt enkelt förskräckande få filmer på repertoaren som klarar Bechdeltestet. De flesta filmers rollistor och dialoger domineras av män. Och det går inte heller att avfärda kön som en minoritetsfråga. Trots brister är därför Bechdeltestet avslöjande som kvantitativt verktyg – men problemet är att det säger desto mindre om enskilda filmer.

I Dagens nyheter hopkopplar Jan Holmberg förtjänstfullt kritiken mot A-märkt med en annan pågående kulturdebatt: politiseringen av kulturkritiken. Han nämner bland annat Åsa Beckmans och Therese Bohmans respektive inlägg om samtidens bristande estetiska medvetenhet, och konstaterar att samma sak gäller på filmens område – och att filmvetenskapen delvis gått i bräschen:

”Vi filmvetare är wannabes i snart sagt varje ämne utom det egna: sociologer, psykologer, historiker, filosofer, ekonomer, till och med neurologer. Filmvetenskapens ärende tycks alltid vara något annat än det den påstår och filmen reduceras till en underhållande illustration. Jag vet inte hur många filmanalyser jag har läst som kunde ha skrivits om manuset snarare än filmen.”

Vatten på Holmbergs kvarn: Augmented society. För visst är Svenska filminstitutets kampanjsajt ännu ett exempel på hur film idag liksom används för att illustrera ett ämne – snarare än att betraktas som en konstnärlig uttrycksform i sin egen rätt, med mediets specifika förutsättningar i förgrunden.

Jag var inne på det i min text i senaste numret också – att vi har kommit långt från Harry Scheins målsättning att öka förståelsen för filmen som konstform.
Budskapet med Augmented society är förstås att filmen berör oss alla och att alla därför också kan skriva om film. Vällovligt och demokratiskt, javisst. Filmen är ju inte bara en angelägenhet för ljusskygga bildfilosofer.

Och det måste förstås inte alltid vara fel eller ointressant med film-som-illustration. Det skriver jag inte bara för att jag själv gjort mig skyldig till snävare ideologikritiska analyser. Det finns kanske träffande texter på Augmented society också, även om Ibrahim Baylans inlägg om skolstarten nog inte hör till dem.

Men som publicistisk storsatsning från 50-årsjubilaren SFI är det talande för hur tidsandan definierar filmens funktion.

Annons