De senaste dagarna har det blåst upp till en mindre nätstorm kring Mani Maserrats svarta relationsdrama Vi – och framför allt Lyra Ekström Lindbäcks kritiska recension av densamma i FLM, sedan regissören själv uppmärksammat texten på Facebook.

Ekström Lindbäck skriver bland annat så här: ”Genom att cementera bilden av att det bara är en viss sorts kvinnor som dras in i misshandelsrelationer skickar filmen ut budskapet att ens beteende hänger samman med risken för att bli utsatt.” Och på hennes blogg har diskussionen sedan fortsatt.

Förutom det vanliga problemet med att läsa innantill, som alltid blir särskilt uppenbart i reaktiva nätdebatter, där det är lätt att trycka enter innan man hunnit tänka efter, har jag sett både filmskapare och filmkritiker döma ut texten, utan att vare sig ha sett filmen eller läst recensionen.

Vad är det då i recensionen som väcker sådana känslor? Och vad går kritiken mot texten egentligen ut på?

En förklaring till känsloutbrotten är väl att det faktiskt är relativt ovanligt med så oförsonliga sågningar av svensk film. Det är vanligare att lägga huvudet på sne, sucka blaserat, eventuellt ge filmskaparen en klapp på axeln. I alla fall när det gäller seriöst syftande kammarspel som Vi, medan det är lättare att slipa verktygen och lustmörda en dålig polisfilm eller Göta kanal-uppföljare. Exempelvis har Annika Gustafsson i Sydsvenskans recension invändningar mot Vi som liknar Ekström Lindbäcks, men har inte mött samma reaktioner.

Den andra är att Ekström Lindbäck uppmanar läsarna att inte se Vi eftersom hon menar att den rentav är farlig. Och att hävda att filmer kan vara skadliga är ett tabu om något. Att det överhuvudtaget skulle kunna komma någonting dåligt av att titta på film anses idag vara en befängd föreställning, och förknippas väl främst med den skämskuddiga videovåldsdebatten på 80-talet. Numera dras filmen snarare med ett oförtjänt gott rykte. Den är totalt ofarliggjord, precis som för den delen litteraturen. Vid närmare eftertanke är det väl bara dataspel och samtidskonst som fortfarande kan skapa indignerade rubriker.

Hur som helst.

Den mest svagsinta kritiken mot recensionen går ut på att recensenter inte bör göra alltför egensinniga tolkningar av en film, eller gud förbjude använda någon form av teori, utan rätt och slätt acceptera filmens premisser för vad de är. Med andra ord ett antiintellektuellt förhållningssätt till filmkritik. Och det finns förstås gott om filmsajter som redan möter efterfrågan på sådan.

Men det finns också invändningar som åtminstone närmar sig recensionens ärende. Bland annat insisteras det på att svåra ämnen måste kunna behandlas konstnärligt, och att det inte går att blunda för obehagligheter och övergrepp, och bara skapa idylliska eller utopiska filmer. Men för den som läst texten är det tydligt att Ekström Lindbäck inte vänder sig mot temat utan mot framställningen. Vilket naturligtvis är högst relevant att diskutera i en filmrecension.

För den som sett filmen är det också lätt att förstå varför. Filmens kvinnliga huvudperson Ida är osäker, naiv och oskuldsfull – några andra karaktärsdrag har hon inte. Och när hennes älskade Krister påpekar att ingen kommer att respektera henne om hon inte står upp för sig själv, ger filmen honom rätt till hundra procent. Hade hon inte varit så mjäkig av sig skulle hon inte ha hamnat i en destruktiv relation. Hade hon varit mer som kollegan Linda, som kastrerar Krister med några dräpande rader i personalmatsalen, skulle hon aldrig ha behövt bli pissad i ansiktet.

Det är uppenbart att filmen genom sin framställning snuddar vid en minst sagt problematisk ursäkt för mäns våld mot kvinnor – “om kvinnan bara sagt ifrån ordentligt hade det aldrig hänt” – som dessutom blir dramaturgiskt övertydlig. Med det inte sagt att Vi inte skickligt skapar olust med små gester eller att Gustaf Skarsgård inte är skrämmande när han spänner käken – det är bara det att hans rollfigur är en stereotyp. Jag tvivlar aldrig på om Krister talar lögn eller sanning, hans manipulationer är genomskinliga. För det finns trots allt mer mångtydiga filmer på samma tema, som exempelvis Eva Sørhaugs 90 minuter från ifjol.

Rubriken på den omdebatterade recensionen – ”Sista tangon i Stockholm” – är givetvis en blinkning till Bernardo Bertoluccis kultrulle från 1972, en film som upphöjer våldtäkt till ångestbejakande passion. Det ska dock sägas att Vi aldrig gör sig den typen av manligt självrättfärdigande illusioner, eller för den delen frossar i explicit våld. Och medan det för 40 år sedan fanns kritiker som uppslukades av Marlon Brandos råa sexualitet i Sista tangon i Paris, har jag inte läst någon svensk recensent som hänförs av Kristers aggressiva eros i Vi.

Slutligen måste det finnas utrymme att problematisera det faktum att den sårbara kvinnokroppen är ett favoritmotiv för så många manliga filmskapare. Våld mot män är såklart en minst lika svårdödad darling i filmutbudet, men då är rollerna åtminstone mer jämnt fördelade, medan kvinnor mer ensidigt skildras som offer. Förstås finns det undantag, som exempelvis Harmony Korines kommande Spring breakers, och när tjejerna greppar vapnen handlar det om ett meta-medvetet sätt att trotsa filmkonventionerna.

Något av det mest nedslående som skrivits i ämnet på senare tiden är signerat Anu Koivunen. Hon tittade igenom ett år av svensk spelfilm och ställde sig frågan: Varför är berättelser om kvinnor oftast berättelser om kroppen? Istället för att ständigt påminna om kvinnors kroppsliga underlägsenhet, menade hon att en feministisk film måste ”möjliggöra kvinnovarandet bortom de rådande kulturella bilderna, bortom sårbarhet och säljbarhet”.

För att en sådan film ska bli möjlig krävs både skarpa kritiker och nytänkande filmskapare.