Krigets barn

Kim Nguyens Oscarsnominerade film Krigets barn är en berättelse vi har hört förut som är så obehaglig att vi först förfasas och sen avskärmar oss. Den handlar om barn som kidnappas, misshandlas, våldtas och förslavas. Som dödar och dödas i strid eller av vilken anledning som helst då barnsoldaters människovärde är så gott som obefintligt.

”Du anar inte hur många spöken det fanns”, anförtror fjortonåriga Komona sin ofödda son. Med hjälp av hennes barnsligt franka tilltal och Nguyens lågmälda filmspråk förstår vi en del, men inte den fulla vidden av vad hon upplevt. Komona vet att hennes barn – och vi andra – skulle stänga av om hon berättade allt.

Stillsamt och fantasifullt skildrar Nguyen i sin film en grym värld där kärlek och livslust trots allt råder. Där finns en slaktare som arbetar med en spyhink vid sin sida eftersom hans sysslor påminner om det som hände hans familj. Där finns Komonas föräldrar som i drömlika scener hemsöker dottern men också håller henne vid liv, samt hennes förtrogne, Magicien, som vägrar att ge upp sökandet efter den vita tupp hon kräver för att gifta sig med honom.

Att skildra fiktiva afrikanska länder har visat sig vara ett riskfyllt projekt för icke-afrikanska regissörer. Utan ett reellt nu och en verklig historisk kontext har många haft svårt att skildra afrikaner som annat än förryckta despoter, onda flockvarelser eller passiva offer. Både Susanne Bier och Claire Denis som alltid skildrat karaktärer med känslighet och lyhördhet tappade greppet i Hämnden och White material där de, för att citera Chinua Achebe, porträtterade afrikaner ”som formlösa skepnader utan mänskliga och individuella särdrag”. Nguyen faller inte i den fällan, utan har gjort en gripande film som med fördel hade kunnat behålla sin originaltitel Rebelle. Inte för att en rebelledare placerade ett vapen i Komonas händer och tvingade henne att rikta det mot soldater och civila, utan för att hon gör allt hon kan för att undkomma sitt öde och överleva med förstånd och mänsklighet intakt.

Krigets barn får biopremiär 24 maj.