fbpx
FLM DVD Intervju & reportage FLM, 5 mars 2013

FLM DVD: Något börjar, något tar slut, Mikael Bundsen

Vi intervjuar Mikael Bundsen som medverkar på FLM DVD med filmen Något börjar, något tar slut.

I Mikael Bundsens Något börjar, något tar slut fångas det dröjande språnget mellan ungdom och vuxen under den första sommaren efter studenten. Filmen finns med på premiärutgåvan av FLM DVD som har tema tonår. Filmen finns att se på nätet till och med 11 mars.

Hur kom filmen till?
Jag stod inför att ta studenten och upplevde det som att allt efter studenten kändes lite som ett stort svart hål; flera av mina vänner var på väg åt olika håll och jag själv var väldigt osäker på vart jag skulle ta vägen. Jag kände ett behov av att beskriva och synliggöra de känslorna, särskilt eftersom jag upplevde att många hade svårt att möta mig i det.
Studenten omges ju överlag av ett väldigt positivt skimmer, många har svårt att förstå att vissa kan uppleva det som en väldigt ångestfylld period. Jag gick länge runt med en scen i huvudet; en scen med en kille som precis har tagit studenten och som under en efterfest till studentfesten ser sina vänner lämna festen en efter en. Han försöker på ett nästan desperat sätt att övertala var och en av dem till att stanna, men till slut sitter han där ensam kvar. Det var genom den scenen som jag fann och skapade filmens huvudperson Rasmus och det var utifrån den scenen som filmens berättelse växte fram.

Vad ville du göra?
Jag ville vara så ärlig och så exakt som möjligt. Jag ville skapa den bild som jag själv saknade, en bild som jag verkligen kände ett behov av att den skulle existera. Man kan säga att det att göra filmen på ett sätt var en ursäkt för mig att ta reda på om andra kände likadant, och det ser jag som en väldigt god ursäkt eller anledning till all form av konstnärligt skapande. Filmen blev också ett väldigt fruktbart sätt för mig att prata med mina vänner om det som jag upplevde höll på att hända inom vårt gäng och runtomkring oss.

Vilken var den största utmaningen i arbetet med filmen?
Den största utmaningen var castingen. Det tog över ett och ett halvt år att hitta killarna som spelar i filmen, mycket på grund av att jag inte lyckades hitta killar i den åldern genom de domäner jag har för vana att använda mig av, så som onlinebaserade databaser med skådespelare och statister. Jag letade mycket bland vänners vänner och i offentliga miljöer. Jag kunde till exempel ta in killar på provfilmning enbart efter att jag hade iakttagit dem beställa en öl på krogen. Vissa fick jag tjata mycket på innan de klev ombord, men i slutändan blev jag rikligt belönad för allt mitt tjat. Jag känner mig väldigt stolt och tacksam över killarna och den insats de har gjort för filmen.

Hur ser du på filmen i efterhand?
Det som intresserar mig som regissör och manusförfattare är att försöka vara så genuin och uppriktigt som möjligt i min egen beskrivning av vad det innebär att vara människa, med andra ord att försöka avbilda tillvaron så att det stämmer överens med min subjektiva upplevelse av den. Med det som mått tycker jag att filmen är väldigt lyckad. Det finns dock val i gestaltningen som jag kan finna slarviga eller rentav ogenomtänkta men sett till det stora hela är jag mycket nöjd med filmen.

Vad var det viktigaste du lärde dig av filmen eller inspelningen?
Det viktigaste jag lärde mig i arbetet med filmen var att omge mig av personer som inte är rädda för att ifrågasätta mitt omdöme eller utmana mig i mina beslut. Jag lärde mig också hur avgörande det är för mitt arbete och för min energi i vilket läge jag släpper in andras åsikter; det finns inget egenvärde som jag ser det i att ständigt hålla den dörren öppen utan jag behöver också långa perioder åt att ensam få väga mina konstnärliga valmöjligheter och själv pröva mina idéer. Arbetet med Något börjar, något tar slut har gjort mig tryggare i min arbetsmetod och säkrare på hur jag behöver arbeta för att närma mig mitt uttryck.

Vad tycker du om den svenska kortfilmens kvalitet och status?
Det beror på vad jag ställer den i relation till – om jag till exempel utgår ifrån de kortfilmer jag såg i Generation-sektionen på årets filmfestival i Berlin tycker jag personligen att den svenska kortfilmen står väldigt högt i kurs. Svenskarna regerade årets Berlinale om du frågar mig. Och om jag ställer den svenska kortfilmsfloran i relation till den svenska långfilmsfloran tycker jag det händer mycket mer intressanta och spännande saker bland kortfilmerna än vad de gör bland långfilmerna. Det som är oroande med den svenska kortfilmens framtid är inte bristen på kreativitet eller mod utan det är snarare hur många filmare som känner sig som slavar under de stora visningsfönstrernas krav. Jag såg till exempel en ung filmare pitcha en kortfilm i höstas för ett projekt den var i ett väldigt tidigt stadie med, det var inte mycket personen kunde svara på om vad det skulle bli men det den med all säkerhet kunde svara på var att filmen skulle ha en slutgiltig längd på tretton och en halv minut. Det tycker jag säger en hel del om den svenska kortfilmens situation idag. Det säger också mycket när man betraktar hur många filmer i Göteborg International Film Festivals Svenska bilder-sektion som har en slutgiltig längd på 14 minuter. De har gått från att vara en trend, till att bli en norm som jag ser det. En norm som varje kortfilmare förhåller sig till mer eller mindre medvetet.

Vad arbetar du på nu och har du planer på att även göra långfilm?
Jag har precis avslutat mina studier i regi på Filmhögskolan i Göteborg och det mest centrala för mig just nu är mitt sökande och mitt arbete med att skapa det sammanhang jag vill vara verksam i efter skolan. Vad gäller projekten så skall jag precis påbörja arbetet med castingen till min nya kortfilm Fredag med gänget som jag med lite tur i castingarbetet kommer att spela in redan i sommar. Jag utvecklar även två långfilmsprojekt men jag har inte särskilt bråttom med att realisera någon av dem, däremot har jag bråttom med att visa vad jag går för.

Annons