Trots att det inte rimmar har jag alltid associerat termen biopic (biographical pictures) med ordet myopic, närsynt. Trots alla förmodade avsikter att göra den porträtterade personen till ett prisma för ett historiskt, socialt och politiskt sammanhang opererar biopics ändå till sin grundläggande struktur med välsvarvade dramaturgiska kurvor över ett privatliv. De riskerar också i princip alltid (ifall det nu inte råkar finnas till exempel fyra helt olika skådespelare som alla spelar den biografiske Bob Dylan) att köra i diket ”kvalitetsfilm”. Sedermera lever de ett respektabelt, men sällan hänryckande liv på smultronmärkta biografer (eller säg det bara: tantmärkta – vad kan vara mindre statusbelagt på kulturfältet?) samt i förlängningen på statskanalerna.

Entré Dom över död man, Jan Troells film om den antinazistiske publicisten Torgny Segerstedt, och kvalitetsfilm-belackare göre sig icke besvär. Den förmår inte bara ge en komplex bild av sin huvudperson och samtidigt en skildring av historia och politik, utan knyter också silkestrådar mellan dessa båda sfärer genom att ständigt sätta in motiv och fraser i nya sammanhang. I ett tal som återgavs i DN säger Segerstedt: ”Vi har också ett stort ansvar för vad vi inte säger” – inte mindre relevant på hans hemmaplan än i det offentliga samtalet om internationella relationer. En kärnfråga filmen tar upp är också precis hur privat motiverad hans Hitlerstrid var. Jag har ofta i smyg ömkat personer post mortem när jag förstått av deras dödsdatum att de fallit ifrån i slutskedet av ett krig utan att få veta hur det gick – men här besparas Segerstedt den nesan genom att hans dotter ljuger på Hitler en för tidig död, varpå chefredaktören på dödsbädden ganska dråpligt ger upp andan.

Dom över död man bildar på flera sätt en systerfilm till Hamsun, där Hamsun som bekant intog motsatt position till Segerstedts. Men språkligt blir det långt mer tillkrånglat när (den mycket bra) dansken Christensen spelar Segerstedt än när Max von Sydow spelade Hamsun. Christensen talar inte sitt modersmål utan en mumlande svenska som är långt svårare att tänka bort än vad som var fallet med von Sydows och Ghita Nørbys självklara och bara helt lätt norskfärgade modersmålsrepliker. Läxan från Hamsun verkar ha glömts bort, och vi har transporterats tillbaka till den krampaktigare sidan av det tidiga 90-talets modell av skandinaviska heritage-samproduktioner.

Fru Segerstedt var å sin sida norska – bröllopet stod ominöst nog på unionsupplösningsdagen – men spelas nästan helt på svenska av (den mycket bra) Ulla Skoog med några språkliga krumbukter. Christensen bugar sig subtilt mot hennes icke-existerande norska när han en gång på skoj brister ut i perfekt tidsenlig norska: ”Ja, visst faen er’e det!” Skoog citerar å sin sida Christensens utsagor tillbaka till honom inklusive hans staccato accent (”San-nin-gen. Ingenting annat än san-nin-gen”). Det blir en underlig språklig rundgång som jag gärna hade sett blev mer intressant än den är.

Ur Segerstedts sociala krets uppstår för filmens syften ett mikro-Sverige. Under hans festtal om Hitler till inbjudna middagsgäster någon gång på 30-talet förmedlar en serie av lätt anspända närbilder av gästerna en myckenhet av undertryckt ambivalens i slutna ansikten, en cocktail av tveksamhet, avfärdande och oro. Att knipa åt svensk undfallenhet under andra världskriget eller åren dessförinnan kan annars ibland (för den utan svenskt pass, som undertecknad) förefalla som en övning som utgår lite för mycket från historisk facit. Men precis som Lars Lönnroth anmärkt på SvD:s Under strecket angående filmens förlaga – Kenne Fants Segerstedtbiografi – blir det tydligt hur Per Albin Hansson med sin eftergiftspolitik varken har rätt eller fel utan helt enkelt agerar enligt sin roll, och Segerstedt enligt sin. (Biografin är här naturligtvis krediterad som sig bör, och inte kopierad med hänvisning till att ”verkligheten inte skyddas av upphovsrätten”). Gustav V däremot får det hett om öronen, för att begagna ett dåtida uttryck.

Som alltid hos Troell njuter den oantastliga tidsandan gott av lusten till visuell perfektion. 1930- och 40-talet återuppstår med hjälp av mediematerialitet: Uppmärksamheten dras till Görings hopknycklade protesttelegram; provtrycken som skickas upp till chefskontoret från tidningens sättare; de långa kärleksbrev undertecknade Torgny som hans älskarinna kastar på elden; schlager med grammofonklang vars texter kommenterar handlingen. Redan anslaget i den svartvita filmen omplacerar sådant som vi i dag ser som arkivmaterial tillbaka till sina ursprungliga sammanhang: Segerstedt ser filmjournaler på bio – lovvärt nog som del i ett historiskt trovärdigt filmprogram som inleds av en sällskapsdansfilm – varefter kameran nästintill doppas i ett bläckhorn och vi får vara med i extrem närbild när han avfattar sin korrespondens.

Titelsekvensen fortsätter med suggestiva bilder av klart rinnande vatten med höstlöv… och nu ska jag genast fortsätta: Det är naturligtvis inte bara vatten med höstlöv, utan vattnet dansar befriat från allra minsta dy över en översvämmad, grund botten med räfflad sand, grenar och träd. Det undgår mig exakt varför dessa bilder blir så fascinerande för ögat, när inte alldeles olika bilder kan hamna på Ikea som inramad färdigkonst. Men deras riktning, klarhet, rörelse och tidslighet visar sig bli en kongenial prolog för en ganska stroppig och högstämd och mycket naturälskande människa, som av teolognestorn Pehr Eklund fick rådet att lyssna på koltrasten för att hitta till sanningen.

Just scenen med Pehr Eklund har en av de enklaste och bästa lösningarna på biografisk återblick jag har sett: I etableringsbilderna ser vi den unge Segerstedt på håll, men så snart Eklund börjat tala i närbild är det den äldre i Jesper Christensens gestalt som sitter där och samtalar med honom. Sammanställningen av de två åldrande männen från olika tider målar upp ren minnesstruktur.