fbpx
Bloggar Intervju & reportage Jacob Lundström Jacob Lundström, 28 november 2012

Den vita stadens blinda fläckar

Tabu är en film om film som återser Portugals koloniala förflutna genom en mytologisk lins. Jacob Lundström har pratat med regissören Miguel Gomes.

Miguel Gomes säger att han slog in på filmens bana för att han var en så dålig ekonomistudent. Men när han sedan började studera på filmskolan i Lissabon gick det inte mycket bättre och han gjorde aldrig någon riktig elevfilm. Först efter att ha arbetat som sträng filmkritiker i några år fick Gomes chansen att göra sin första film. Skulle han lyckas bättre än alla regissörer han sågat? Tyvärr var hans debutfilm inget vidare, men som tur var märkte ingen det, som han själv säger. För fyra år sedan kom i alla fall hans hyllade Our beloved month of august.

Och efter festivalpremiären i Berlin har Tabu blivit en av årets stora kritikerfavoriter. En förklaring till det är förmodligen att Tabu är en film som handlar om just film och öppnar för diskussion om minne, berättarperspektiv och historia. Först var det dock tänkt att filmen skulle heta Aurora, precis som filmens huvudperson, men eftersom Gomes inte ville stjäla titeln från Cristi Piuis senaste film, tog han istället titeln från Murnaus sista. Mer bokstavligt är det Portugals koloniala förflutna som är tabuämnet som ingen riktigt vill kännas vid. Jag träffade Miguel Gomes i Strasbourg när Europaparlamentets filmpris, Lux, skulle delas ut.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att göra en tudelad film?
– Jag kom på idén att göra en film om en gammal kvinna, med ett inte särskilt spännande liv, som sedan dyker upp igen i den andra delen av filmen, men 50 år yngre. Du börjar med Aurora i dagens Lissabon, en senil tant som är bitter och mest snackar skit, men under den andra delen i Afrika inser du att hon har haft ett liv fyllt av äventyr, med en förbjuden kärleksaffär, och så vidare. Det är en struktur med två delar som står i opposition till varandra – gammal/ung, ensamhet/kärlekshistoria, dialog/tystnad – där åskådaren får pussla ihop berättelsen igen efter att ha sett filmen.

Det är också en film som leker med berättarperspektiv. Den andra delen av filmen återberättas av Auroras älskare Gian Luca för hennes granne Pilar och hembiträde Santa.
– Ja, jag ville ha en person som berättar en historia, men att det vi får se är en blandning av den muntliga berättelsen och bilderna publiken alltid skapar av den, i det här fallet Pilar och Santa. Det är ett slags metafor för film, även om jag egentligen inte är så förtjust i metaforer. Men det är en illustration av hur film alltid uppstår i mötet mellan filmen och publiken, eftersom varje åskådare har sin egen smak och sina egna referenser, precis som i Tabu.

Det finns bland annat en Phil Spector-låt som återfinns i båda delarna.
– Ja, det finns en låt som används två gånger. Först när Pilar går på bio i den första delen, och vi inte får veta vilken film hon ser, men det är uppenbart att hon blir väldigt berörd. I den andra delen, och i kontexten av en melodram, återhör vi låten, som bildar en brygga mellan de båda delarna. Det handlar om vårt begär efter fiktion och efter film i vårt vardagliga liv. Den andra delen av Tabu är en form av gåva till människorna i den första delen, som gör att de kan uppfylla sina begär efter fiktion.

Tabu är en film om film. Är det några särskilda filmer du inspirerats av?
– Det finns en koppling till Murnaus film, men snarare än referenser till specifika filmer handlar det om minnet av en film som inte längre existerar. Det vill säga, den här typen av äventyrsfilmer som Hollywood gjorde på 1940- och 50-talet. Därför blir den andra delen av Tabu ett slags Afrika sett genom den mytologiska lins som filmen har skapat. Vi delar alla denna bild av “Afrika”, som vi kan relatera till, även om jag till exempel aldrig hade varit där innan inspelningen. På så sätt har filmen blivit en del av vårt minne om världen.

Annons